Tjatter

I fröken Qs huvud tjattrar det konstant, det pratas och divideras och räknas. "Gå-inte-dit-det-är-farligt-nu-är-du-för-långt-hemifrån-du-skulle-kunna-lifta-tillbaka-jag-uppskattar-två-kilometer-hem-borde-ta-tio-minuter-med-bil-annars-kan-du-gå-genväg-jag-känner-igen-kyrkan-där-uppe-men-tänk-om-jag-inte-hittar-vägen-farligt-farligt-farligt-nu-kan-jag-inte-andas-riktigt-oj-jag-tror-jag-svimmar..."

Min psykiatriker säger att jag ska tänka på detta tjatter som en papegoja på axeln eller som en treåring som babblar oavbrutet om saker som inte har någon relevans. Att det inte är mina tankar, utan någon annan person som inte har något som helst viktigt att säga. Jag får själv bestämma hur jag vill att papegojan/treåringen ska se ut.

Jag har bestämt mig för att papegojan är en man som heter Mike. Han var extralärare för en kille med MBD-skada i min klass under mellanstadiet och som jag avskydde denna Mike. Jag hatade honom till den grad bara barn kan göra och han fick mig att koka av vrede hela tiden. Han uppmaningar var på skånska och han hade ett översittande sätt som gjorde mig ursinnig. En gång blev jag så arg på honom att jag kickade honom i skrevet med en hoppspark.

Så jag har bestämt mig för att min papegoja är Mike, och han kan sitta där på axeln och tjata på skånska bäst han vill, men om det är någon jag inte kommer att lyssna på så är det han. Jag kunde inte bry mig mindre.

Matilda har lovat att virka en liten Mike-docka som jag kan sätta på axeln och se vilken tur - människan har facebook så hon kan göra dockan porträttlik. Så om ni undrar varför jag går runt med en mustaschprydd knutte på axeln så vet ni att det bara är mina dåliga tankar som fått sig en alldeles egen persona av värsta slag.