Och om jag skulle föda barn...

Efter senaste inlägget kanske vissa menar att det faktiskt kan vara trevligt att skaffa barn, att inte alla förlossningar landar i panikens tecken och att det kan vara en grym upplevelse. Det är bara att gratulera till er i så fall. Kul! Verkligen! Men skulle jag ådra mig att föda barn så vet vi nog alla att jag skulle dra nitlotten. Det bara är så. Ingenting i fröken Qs liv går lättvindigt.

Jag började mitt liv med att komma ut med arslet före. Skulle jag ge mig på att avla ett barn så skulle denna troligtvis komma ut i Jean Claude Van Dammes berömda spagat.... och fastna på vägen ut. Eventuellt skulle den inte komma ut alls och min mage skulle förvandlas till rosa Barbapappa och vara ogenomträngbar med kniv. Omöjligt säger ni. Inte alls när det kommer till mig, säger jag.

Jag vill bara poängtera att jag levde mina första månader i en gipsskena som tvingade mina ben i en enda pose - grodposen. Jag blev alltså intvingad i barnafödande position redan som spädbarn, man skulle kunna tycka att jag är drillad. Men icket! När jag ska bajsa måste jag exempelvis agera kaviartub. Jag sitter på toa, drar upp mina ben mot magen, sätter fötterna som spjärn mot toaringen för att knyckla samman mig ordentligt, inget kommer. Sträcker ut benen. Knycklar ihop. Sträcker ut. Knycklar ihop. Men dra på tusan, till och med korvarna sätter sig på tvären. Så hur i hela fridens dagar ska en unge i spagat komma ut där nere?

Ni kanske inte tycker att bajskorvar och bebisar är samma sak, men jag tycker inte att de differerar så mycket faktiskt. Skrynkliga korvar som luktar.