En annan beundrare

Jag kom att tänka på att min beundrare kanske är en helt annan person. Nämligen en av de boende på den gruppbostaden där jag jobbar.

En dag när jag satt och rökte så satt jag uppflugen på en bänk utanför hyreshuset och skrevade som jag brukar göra då jag inte tycks kunna sitta som en normal person. Ut kom en av de boende, tog en titt på mig och utbrast:
- Näemen GUD vad snyggt du sitter. SKITSNYGGT!

Morgonen därpå kom hon in i personalens och de boendes gemensamma utrymme för att dricka en kopp kaffe med mig och ytterligare en gång gav hon uttryck för hur jäkla snyggt jag satt och försökte därefter dra upp sitt ben under sig med det andra utsträckt.

Klart alla vill sitta lika snyggt som Q.

Beundran är ovisshetens dotter

Jag har en hemlig beundrare. Eller… ja, någon person skriver kommentarer på min blogg under nicket ”hemlig beundrare”.

Detta får mig såklart att spekulera i vem denna okände friare kan vara. Om det kanske är en tapper riddare som ska komma mig till undsättning och rädda mig från japaner eller dylika skräckscenarion?

Jag har bestämt att min hemliga beundrare är Hugh Jackman. För så måste det vara. Jag vet ju att han avgudar mig, men dessvärre har jag inte sett av honom sedan vår fantastiska bröllopsnatt. Jag kan bara ana hans vilsna själ som ivrigt söker efter mig i fjärran länder utan att förstå att jag i själva verket bara flyttat till Enskede.

Min älskade Hugh, jag finns här, och jag väntar på dig.