Logik är tankens anatomi

Här om dagen var jag så fnittrig på jobbet att jag blev beskylld för att vara bakfull. Tydligen hade vår producent fått samma anklagelse föregående dag, men han hade smidigt duckat åtalet genom att påstå att vår scenmästare Fred hade könsherpes varvid producenten själv knappast kunde vara bakis.

Jag älskar när man kan se logiken i saker och ting.

Våren/Sommaren är här!

Det finns många goda ting med våren.

Dessvärre även dåliga. Att man ska envisas att sitta ute till exempel.
Detta har ju visat sig vara svårt då folk spottar hitan om ditan.

Hur man än vänder sig har man rumpan bak.

Det händer bara mig. Alltid mig.

Jag och Kimman var på H&M under min lunchrast och plötsligt kändes som om nån tog mig på häcken. Det visade sig vara en bruttas väska som puffat till mig lite, men av ren reflex så lät jag ändå handen borsta över stjärten. Då kände jag att där var något kladdigt så jag vände mig om, putade med röven och bad Kim ta bort vad det var som hamnat på min bakdel.

Kim brast ut i asgarv och sa att jag fick ta bort det där själv. Jag speglade rumpan och fick syn på en snor-loska som satt sig PRECIS RAKT PÅ prutten. Den var så exakt placerad att man kunnat tro att det var en blötfis som hamnat på fel sida brallan. Efter att vi skrattat så mycket att vi var nära att kräkas fick jag fatt på en servett att torka mig i röven med. Det kändes ytterst olustigt att stå inne i en klädbutik och torka sig baktill.

Nu sitter jag på mitt kontor i trosor och undrar vad alla kommer att säga när jag ska gå på eftermiddagsfikat. Räknas det som förargelseväckande beteende om man glider runt i småbyxorna?

Att roa sig själv.

Jag har lagt till mig en ny vana/ovana, jag vet inte riktigt vad man ska kalla det.

Varje kväll när jag lagt mig för att sova så ligger jag och gnussar i kudden och lyssnar på något hjärtslitande som jag kan slockna till. När Majk, som jag bor med, ska gå in i sitt rum så måste han passera mitt och det är då jag måste göra den här saker. Grejen som har blivit en vana/ovana.

Han smyger in så tyst han bara kan, stänger min sovrumsdörr tyst bakom sig och tassar fram över golvet mot sin dörr. Det är då jag långsamt sätter mig upp i sängen med ben och armar spretandes åt alla håll medan jag låter "Aauauuauahhh". Meningen är väl att denna uppsyn ska påminna om en vaknande zombie som är redo att attackera. Jag gör det hela så läskigt jag bara kan. Spärrar upp ögonen, gapar och fäktar med armarna.

Problemet med detta utövande är dock att jag alltid finner mig så jäkla lustig efter att jag gjort zombien att jag ligger och skrattar åt mig själv så att jag inte kan somna. Så ligger jag där och fnissar under täcket och kan inte somna på ännu en halvtimma.

Dagens ungdom.

Idag har vi en skolföreställning på mitt jobb. Det är några hundra småglin som springer runt, kastar gräs på varandra och skriker om vart annat.

När jag skulle gå in till mitt kontor så gick jag förbi jag en unge som stod och höll handen för näsan. Det såg ut som att han tyckte det luktade illa, men precis när jag passerade avkomman så hörde jag hur HAN SNÖT SIG I HANDEN! Jäkla äckliga snorunge!

Påminn mig att jag aldrig ska ta högstadieelever i hand när jag hälsar.

Fett stort problem!

Dagens undran är hur fan man går tillväga om man möter två tjockisar på en smal trottoar. Gjorde detta häromdagen på väg till jobbet. Jag såg dem på håll, liksom skvalpandes, sida vid sida, för att barrikera min väg.

Först funderade jag om man kunde smita emellan dem, men risken att fastna med huvudet mellan deras valkar var för stor så jag avstod. Ett högt hopp flög genom mitt huvud, men superkrafterna var vaga på morgonkvisten. Jag gick därför rakt fram i hopp om att tjockisarna kanske skulle bana väg för mig. Att de skulle få insikt om deras trottoarblockering och kanske gå framför och bakom varandra för att göra det lättare för en arm flicka att ta sig fram.

Detta skedde dock inte. Fetto ett och två styrde rakt mot mig som en väldig massa och jag insåg snart att jag måste pressa mig mot gångbanans kant. Jag balanserade fram, smidig som en katt, men se, det hjälpte inte. Rätt vad det var hade fläskisarna pressat ut mig så jag tappade balansen och hamnade på cykelbanan. Och alla som bor i Stockholm vet att dessa cykelbanor är fullkomligt livsfarliga då män iförda tajta cykelbyxor och störtkruka susar fram på dessa vägar i en fart som är omöjlig att rå sig på.

Jäkla tjockisar!

Vart är mänskligheten på väg?

Man slutar aldrig förvånas över folket. E-To-The-Evo visade mig det här klippet:



Vem skulle ni ta, han eller Bert Karlsson?