Mus som mus

I veckan har min kollega Maria försökt att lära upp Anakin som ska ta över hennes arbetsuppgifter. Det har varit ett evinnerligt fnitter från hennes kub i kontorslandskapet. Men så plötsligt en dag hördes Anakins stämma:
- Maria, när jag kommer tillbaka så vill jag att du har tvättat musen.

Josef som sitter vid datorn intill Marias lilla kub stannade plötsligt upp, satte kaffet i halsen och kände hur han liksom tappade greppet om situationen. Vad gör man i ett sånt läge?

Josef ställde sig upp och blängde ner på Anakin och Maria för att se vad i helvete de pysslade med. Det visade sig dock inte vara mer dramatiskt än att Maria hade käkat päron och kladdat ner hela datamusen.

Veckans Oskar

En kollega gav mig komplimanger för min mini-väst som jag bar en dag.
- Jo, sa jag, förvisso är den söt, men väldigt kort. Man skulle kunna säga att det är en tuttväst, för den täcker i princip bara brösten.

Efter ett tag kommer Oskar uppsmygandes för att belåtet konstatera:
- Man skulle kunna säga att det är en nordväst.

Då kontrar jag med olen trut

Yes, I did it!
Jag lyckades förvandla Johns trut till något som rapar blaja. Jag hittade på en helt egen historia som jag sedan påstod att han sagt. Det var inte med flit, men jag råkade visst bygga på hans mening med lite extra ord.

Så här var det: John träffade min polare Joa på en dansföreställning och senare när vi pratade om henne så nämnde jag att hon kom från Danmark varpå John sa "jaha, jag tyckte väl att jag hade lite svårt att förstå henne till en början."

Ikväll fikade jag med Joa och Jenny varpå jag skulle berätta det hela för dem, fast enligt min version blev det att John hade sagt: "jaha, jag tyckte väl att jag hade lite svårt att förstå henne i början, jag trodde hon hade fått en stroke eller nånting." Sedan blev jag osäker på vad han sagt och drog till med ett "eller då trodde han att du var efterbliven, jag minns inte riktigt vad han sa."

Joa bad mig omedelbart att sluta träffa denna hemska karl och John suckade uppgivet när jag ringde honom på kvällen för att fråga om vad han i själva verket sa. Meningen var visst kortare än vad jag trodde. Men det hade ju varit bra roligt om han sagt det som jag påstod.

Om inte John kan vara plump i orden så kan ju lilla Q fixa till och ge honom fiender.

Teorier och konspirationer

Jag har nu försökt att söka fel på John under två månaders tid och jag har lagt ned både blod svett och tårar bakom arbetet. Det har minst sagt varit slitsamt.

Jag började någonstans i tesen mansgris och det var väl den teorin jag kämpade längst och mest intensivt med. Dessvärre blev den inom snar tid falsifierad och jag var tvungen att byta taktik. Jag prövade med pervo för ett tag, bytte till att han kanske röstade höger, försökte mig på kvinnotjusare och ett tag gjorde jag ett tvärkast och drog till med rasist (jo, jag vet det var ett trevande i mörkret men man måste ju försöka, nåt jävla fel var det ju tvunget vara på karln, han verkade ju trots allt gilla mig).

Nu är det ju dessvärre så att herr John är som den där jävla Brandon i Beverly Hills. Otroligt obehagligt. Säger hela tiden rätt saker och lyckas värja mina grova anklagelser utan minsta problem. Om han så nån gång kunde slinta på orden och säga fel, men icket. Igår morse stod han i badrummet och kastade ur sig en filmreplik i all hast varpå jag vände mig till honom och spottade ur mig: ”Nej, nu låtsas du bara vara Brandon”.

Min nya tes är att John är en hopplös nörd med hundögon, för det är precis Brandon i Beverly Hills är.

Citat a la Johanna

"Du är den lättaste neurotiska vän jag har!"

Jag ska banne mig börja samla på härliga komplimanger.
Förnärvarande verkar jag vara en rätt simpel neurotiker som smakar som en snusdosa.

En riktig vän

Jag har stora problem med ”tjejigt” beteende. Låt oss skippa feministsnacket och alla diskussioner kring genus och konstruktion, jag vill här bara fastslå att detta ”tjejigt” agerande gör mig kräkfärdig.

Varför måste folk prata så där ljust och gulligt när de träffar varandra? Lägga huvudet på sned och se ut som en hundvalp just skjutits framför deras ögon. Jag förstår mig inte på det artiga fnittret och djupa suckarna med ett naaaaaaaw. Plötsligt beter sig människor som om de pratar med en femåring, som om de vore en skolsyster och måste nicka förstående med ett påklistrat leende under hela samtalet. Bläk!

Näe, ska man gå hem hos mig är det bättre att utbrista ”Tjenare din gamla diarrékorv, hur hänger pungen?” varpå man drämmer av en dunk i ryggen på mig med ett hjärtligt asgarv. DET är vänskap.

Vilken färg är du?