fredag 20 februari 2009

En riktig vän

Jag har stora problem med ”tjejigt” beteende. Låt oss skippa feministsnacket och alla diskussioner kring genus och konstruktion, jag vill här bara fastslå att detta ”tjejigt” agerande gör mig kräkfärdig.

Varför måste folk prata så där ljust och gulligt när de träffar varandra? Lägga huvudet på sned och se ut som en hundvalp just skjutits framför deras ögon. Jag förstår mig inte på det artiga fnittret och djupa suckarna med ett naaaaaaaw. Plötsligt beter sig människor som om de pratar med en femåring, som om de vore en skolsyster och måste nicka förstående med ett påklistrat leende under hela samtalet. Bläk!

Näe, ska man gå hem hos mig är det bättre att utbrista ”Tjenare din gamla diarrékorv, hur hänger pungen?” varpå man drämmer av en dunk i ryggen på mig med ett hjärtligt asgarv. DET är vänskap.

1 kommentar:

Matilda sa...

Finns det diarre i korvform? Jag trodde att det var själva grejen med diarre, att den inte gjorde det. Fast jag kallar gärna dig diarrekorv, och nu har jag skrivit diarre fler gånger under en minut än jag gjort på ett decennium.
Dirrae.