Kåt-tanters visa

Ikväll cyklade jag trött till Sickla för ett kvällsdopp med Andreas och Andy. Jag var sur någe så jääävulscht. I själva verket orkade jag inte cykla dit och jag gruvade mig inför den långa uppförsbacken på väg hem. Jag var så grinig att jag med hängande läpp var tvungen att sjunga "så här gör Grin-Olle var han går, och var han sitter och var han står..." under hela cykelturen. Det var helt enkelt fasligt synd om mig.

Men det är nu berättelsen vänder och blir något av en solskenshistoria. Den där backen var inte så pjåkig när allt kom omkring. Speciellt inte om man lutade sig lite framåt på sadeln och lät den guppiga grusvägen göra jobbet åt en. Man kan säga... att backen var ganska angenäm. Åtminstone för de nedre regionerna.

Och tro min förvåning när jag efter doppet stod på bryggan och tre kalsongmodeller till karlar dyker upp från liksom ingenstans. De hade visst simmat från stranden några hundra meter bort och stod nu framför en ögonflackande Q som försökte få på sig sina trosor under handduken. Koncentrationen var inte riktigt som den brukar.

Jag försökte göra subtila gester till min pojkvän för att han skulle se dessa gudomligheter uppståndna ur vattnet, men han hade för länge sen gått bort från bryggan och kvar stod jag med ett sånt där fånigt flin som inte går att tvätta bort. Ni vet precis det vilket leende jag menar, när man ska se helt jävla oberörd ut, fast i själva verket har mungiporna fastnat vid öronen på en medan kinderna blir rosenröda.

På väg hem så studsade jag liksom fram. Funderade på att ta en extra tur nedför den där underbara backen. Och så sjöng jag tyst för mig själv "så här gör kåt-tanter var de går, och var de sitter och var de står, så får jag lov, så får jag lov, att sjunga kåt-tanters visa."

Det blev en ganska trevlig afton trots allt.

Plan 2

Ett alternativ till att låta karlarna hålla sig i tv-rutan är att de får stå i garderoben. Jag har en idé om att jag ska skaffa mig en lobotomerad karl att förvara i garderoben om veckorna, detta för att kunna leva mina arbetsveckor utan några bekymmer med kompromisser eller dylikt.

När lördag kväll är kommen så slänger jag honom på sängen så han kan ligga och värma mina lakan medan jag drar ut på äventyr. Det här är en noga uträknad plan… för när jag sedan halvyr och torr i käften vaknar upp på söndagen med ångest och kramsjuka som härjar i min kropp så behöver jag bara rulla lite till vänster. Man gör en sväng om så att säga, för att landa i en varm famn som sedan kan finnas där hela söndagen ända tills det känns bra igen. Sen kan han återgå till garderoben och stå där till behovet trycker på igen.

Råttan säger att det är en dålig idé… att jag inte kan stänga in karln för då smiter han ju när jag väl öppnar dörren. I beg the difference. Nummer ett: det är inte för intet jag ska ha en lobotomerad karl. Döh! Nummer två… jag är ju så urtjusig att vilken karl som helst skulle dö för att stå i min garderob och bara vänta på att det ska bli lördag kväll.

Ja du hörde!

It's a sick world

Häromdagen sprang jag på en gammal bekant från norrland. Det blev ett snabbt hejande:
- Näemenheeeeej!
- Hallå, hallå, hur är läget? svarade jag.
- Det är bra, hur är det med dig då? Gift, barn?
- Öhmm… näe ingen karl eller så.
- VA?! VAD ÄR DET FÖR FEEEEL PÅ DIG???

Jag blev smått ställd av den sista frågan. Först och främst för att frågan kändes en aningen oartig när man inte setts på över tio år. Och för det andra för att jag faktiskt inte hade någon aning om att det är något fel på mig för att jag inte är gift eller har barn. Det har liksom aldrig slagit mig. Stupid me!

- Jo, det är så att jag lider av karlus intolerantus syndrom, på engelska även kallad men repulsive disorder. Den ter sig som så att jag plötsligt får kväljningar i karlsällskap, det bryter ut i små sura uppstötningar om männen kommer för nära. Svettningar kan uppstå, jag får en allergisk reaktion som gör att det plötsligt kliar under huden och så får jag svårt att andas. Åkomman uppstod för lite mer än två och ett halvt år sedan när jag hux flux blev dumpad. När exet sedan beslutade sig för att dansa steppdans med stilettskor över min kropp så var sjukdomen ett faktum. Därefter har åkomman hållit sig levande i form av att ständigt spädas på av folks idiotiska ovanor att vara otrogna mot sin respektive, baktala dem och bete sig allmänt vidrigt. Man skulle kunna kalla mig bitter, men jag presenterar mig helst som förnuftig. Sjukdomen ger mig huvudbry och jag tenderar lätt att hitta fel på folk jag träffar, det är så åkomman arbetar, den ger varningssignaler så som ”han kollar på hockey Geisha, du kan räkna med att missa alla schyssta brudserier du älskar” eller ”skrattar han inte lite mystiskt? Orkar du verkligen höra det där skrattet dag ut och dag in” eller varför inte ”hoho, här har du en typisk mansgris, watch out”. Jag förstår att du nu tycker att min sjukdom verkar en aningens ovälkommen, men jag måste säga att det känns helt ok för så länge jag lider av den så kan jag göra precis vad jag vill, när jag vill, hur jag vill. För det mesta resulterar det i julmust och lakrits om veckorna framför en tv-serie jag själv valt och om lördagarna resulterar det i brakfylla… and I love it. Hur är det själv? Antar att du har barn, torkar skit hela dagarna och sover kasst med en karl intill dig som snarkar som en ångvält om nätterna?

Näe… jag svarade faktiskt inte så… Men det hade varit hemskt fint. Istället blev det:
- VA?! VAD ÄR DET FÖR FEEEEL PÅ DIG???
- Ehhhh, jag jobbar…

En man är en liten själ som bär omkring på ett lik

Jag fick en gåva av mina farföräldrar i julas och jag har en väldigt blandad känsla inför denna julklapp. Det var en kylskåpsmagnet med texten: ”Konsten är inte att finna en man, utan att behålla honom.”

Jag ser presenten som en direkt pik mot mig och jag ska inte sticka under stolen med att det nog var menat att träffa just på så vis då mina farföräldrar verkar tycka att ett partnerskap är viktigare än både jobb och bostad.

Men stämmer verkligen dessa visdomsord? Är det så simpelt att finna en man? Jag har kommit fram till att magneten troligtvis syftar till wikipedias definition av ordet: ”En man är en vuxen människa av hankön, till skillnad från en vuxen person av kvinnligt kön, en kvinna.” Om vi ser till en sådan begreppsbestämmelse blir det ju inte så svårt att hitta karlar, det är i princip bara att ligga i sin säng så rusar Majk förbi förr eller senare på väg in eller ut ur sitt eget rum. Tamtam! Funnit en vuxen människa av hankön.

Männen i mitt liv

Alla vet ju vid det här laget att jag och Hugh gifte oss för en tid sedan.



Vad ni kanske inte vet är att jag har en rad pojkvännen på sidan om mitt äktenskap. Det är ingen fara, Hugh har sagt att det är ok då han reser så mycket. Men vad som slagit mig är att alla verkar vara såpastjärnor och att det finns en godbit finns i varje serie jag följer.

Sawyer har hängt med ett tag. Han är min bad boy som retas lite med mig i olika situationer men är som en gud när det kommer till passionerad älskog. A keeper.

Men det finns stunder då Sawyer kanske är lite väl brutal mot mig och då kommer McDreamy till undsättning med sina ömma ord och tron på den sanna kärleken.



Egentligen börjar jag tröttna på Michael, men eftersom han är så smart så kan det vara trevligt att ligga i sängen en hel dag med honom och titta på honom när han ser så där bekymrad ut som bara han kan. Han får därför stanna ett tag till.

Michaels rival är det nya tillskottet Dan som dök upp från ingenstans och fångade mitt hjärta. Hans naiva pojklika sätt och lite blyga uppsyn får mina knän att darra.

Om sanningen ska fram så har jag bara Mike för att han är så händig i hemmet och kan fixa glödlampor och dylikt när Hugh är på inspelning. Men han har sin charm han med.

Jag vet att denna man kommer som en chock för er alla, det blev en överraskning för mig med. Men då herrn är president och möjligvis den bästa manliga karaktären jag någonsin stött på så kan jag bara inte motstå hans vänliga ögon och ton.

Och så Peter Petrelli då. Vad fan... killen kan ju flyga. Behöver jag säga mer? En hjältinna (super-technician) hör samman med en hjälte... Ja, när inte Hugh är hemma då.