Inlägg
Häromdagen sprang jag på en gammal bekant från norrland. Det blev ett snabbt hejande:
- Näemenheeeeej!
- Hallå, hallå, hur är läget? svarade jag.
- Det är bra, hur är det med dig då? Gift, barn?
- Öhmm… näe ingen karl eller så.
- VA?! VAD ÄR DET FÖR FEEEEL PÅ DIG???
Jag blev smått ställd av den sista frågan. Först och främst för att frågan kändes en aningen oartig när man inte setts på över tio år. Och för det andra för att jag faktiskt inte hade någon aning om att det är något fel på mig för att jag inte är gift eller har barn. Det har liksom aldrig slagit mig. Stupid me!
- Jo, det är så att jag lider av karlus intolerantus syndrom, på engelska även kallad men repulsive disorder. Den ter sig som så att jag plötsligt får kväljningar i karlsällskap, det bryter ut i små sura uppstötningar om männen kommer för nära. Svettningar kan uppstå, jag får en allergisk reaktion som gör att det plötsligt kliar under huden och så får jag svårt att andas. Åkomman uppstod för lite mer än två och ett halvt år sedan när jag hux flux blev dumpad. När exet sedan beslutade sig för att dansa steppdans med stilettskor över min kropp så var sjukdomen ett faktum. Därefter har åkomman hållit sig levande i form av att ständigt spädas på av folks idiotiska ovanor att vara otrogna mot sin respektive, baktala dem och bete sig allmänt vidrigt. Man skulle kunna kalla mig bitter, men jag presenterar mig helst som förnuftig. Sjukdomen ger mig huvudbry och jag tenderar lätt att hitta fel på folk jag träffar, det är så åkomman arbetar, den ger varningssignaler så som ”han kollar på hockey Geisha, du kan räkna med att missa alla schyssta brudserier du älskar” eller ”skrattar han inte lite mystiskt? Orkar du verkligen höra det där skrattet dag ut och dag in” eller varför inte ”hoho, här har du en typisk mansgris, watch out”. Jag förstår att du nu tycker att min sjukdom verkar en aningens ovälkommen, men jag måste säga att det känns helt ok för så länge jag lider av den så kan jag göra precis vad jag vill, när jag vill, hur jag vill. För det mesta resulterar det i julmust och lakrits om veckorna framför en tv-serie jag själv valt och om lördagarna resulterar det i brakfylla… and I love it. Hur är det själv? Antar att du har barn, torkar skit hela dagarna och sover kasst med en karl intill dig som snarkar som en ångvält om nätterna?
Näe… jag svarade faktiskt inte så… Men det hade varit hemskt fint. Istället blev det:
- VA?! VAD ÄR DET FÖR FEEEEL PÅ DIG???
- Ehhhh, jag jobbar…
- Näemenheeeeej!
- Hallå, hallå, hur är läget? svarade jag.
- Det är bra, hur är det med dig då? Gift, barn?
- Öhmm… näe ingen karl eller så.
- VA?! VAD ÄR DET FÖR FEEEEL PÅ DIG???
Jag blev smått ställd av den sista frågan. Först och främst för att frågan kändes en aningen oartig när man inte setts på över tio år. Och för det andra för att jag faktiskt inte hade någon aning om att det är något fel på mig för att jag inte är gift eller har barn. Det har liksom aldrig slagit mig. Stupid me!
- Jo, det är så att jag lider av karlus intolerantus syndrom, på engelska även kallad men repulsive disorder. Den ter sig som så att jag plötsligt får kväljningar i karlsällskap, det bryter ut i små sura uppstötningar om männen kommer för nära. Svettningar kan uppstå, jag får en allergisk reaktion som gör att det plötsligt kliar under huden och så får jag svårt att andas. Åkomman uppstod för lite mer än två och ett halvt år sedan när jag hux flux blev dumpad. När exet sedan beslutade sig för att dansa steppdans med stilettskor över min kropp så var sjukdomen ett faktum. Därefter har åkomman hållit sig levande i form av att ständigt spädas på av folks idiotiska ovanor att vara otrogna mot sin respektive, baktala dem och bete sig allmänt vidrigt. Man skulle kunna kalla mig bitter, men jag presenterar mig helst som förnuftig. Sjukdomen ger mig huvudbry och jag tenderar lätt att hitta fel på folk jag träffar, det är så åkomman arbetar, den ger varningssignaler så som ”han kollar på hockey Geisha, du kan räkna med att missa alla schyssta brudserier du älskar” eller ”skrattar han inte lite mystiskt? Orkar du verkligen höra det där skrattet dag ut och dag in” eller varför inte ”hoho, här har du en typisk mansgris, watch out”. Jag förstår att du nu tycker att min sjukdom verkar en aningens ovälkommen, men jag måste säga att det känns helt ok för så länge jag lider av den så kan jag göra precis vad jag vill, när jag vill, hur jag vill. För det mesta resulterar det i julmust och lakrits om veckorna framför en tv-serie jag själv valt och om lördagarna resulterar det i brakfylla… and I love it. Hur är det själv? Antar att du har barn, torkar skit hela dagarna och sover kasst med en karl intill dig som snarkar som en ångvält om nätterna?
Näe… jag svarade faktiskt inte så… Men det hade varit hemskt fint. Istället blev det:
- VA?! VAD ÄR DET FÖR FEEEEL PÅ DIG???
- Ehhhh, jag jobbar…
5 kommentarer:
Tror det här är den enda vettiga personliga blogg som jag hittat. Sätter vardagshändelserna i en kontext istället för att rada upp vad man köpt på Konsum senast.
Torkar skit hela dagarna och sover kasst med en karl intill mig (plus en 8 kilos bebis som tar plats i sängen som en 80 kilos bebis) som snarkar som en ångvält - det är ju mitt liv i ett nötskal.
För övrigt vet vi ju alla att det inte bara är ett fel på dig, utan många. Men det har inget att göra med huruvida du har en partner eller inte.
Äh, skojar bara, du vet att du e bäst! :)
Torkar skit hela dagarna och sover kasst med en karl intill mig (plus en 8 kilos bebis som tar plats i sängen som en 80 kilos bebis) som snarkar som en ångvält - det är ju mitt liv i ett nötskal.
För övrigt vet vi ju alla att det inte bara är ett fel på dig, utan många. Men det har inget att göra med huruvida du har en partner eller inte.
Äh, skojar bara, du vet att du e bäst! :)
hihihi, vilken gammal Norrlandsbo har du nu träffat på mån tro ??
Älskar det du skriver !! Kramar / Sara W
Sara: Det var Senait jag sprang på.
Sandra: Jo tack, jag vet. ;)
Hemlig beundrare: Vad roligt att du tycker det. Jag tänker från och med nu låtsas att du är Kirby i Lipstick Jungle.
Skicka en kommentar