The Slipover-man strikes back.

Jag tar tillbaka allt snällt jag någonsin sagt om Slipover-killen. Han är ju för fan inte klok!

Igår lekte jag kurragömma på krogen. Det vill säga… jag hukade mig fram genom folkmassan så inte Slipover-killen skulle få syn på mig. Gjorde han det så kastade kan sig nämligen över mig, höll mig fast och mumlade sin jävla harrang man inte fattar ett skit av.

Killen verkar dessutom ha minne som en guldfisk. På vägen hem fick jag telefonsamtal av honom var tredje minut. Vid varje samtal frågade han vart jag bodde. Vid varje samtal sa jag att han skulle gå hem och lägga sig. När han ringde för sjunde gången inom loppet av en halvtimma så blev jag förbannad. Jag hade tänkt säga att jag just skulle ha gruppsex med två feta japaner, men jag nöjde mig med att be honom sluta ringa. Jag sa det med min allra argaste röst sedan stängde jag av telefonen.

Imorse när jag slog på min mobil så hade jag tysta telefonsvarsmeddelanden från honom och sms á la Slipover-killen, dvs. tomma sms. Människor som skickar tomma textmeddelanden med flit är ju helt jävla sjuka i huvudet. Slipoverkillen ÄR helt sjuk i huvudet.

Slipover-killen

För er som hängt med i bloggen från första början ska jag nu förklara för er varför Slipover-killen kallas som han gör.

Det var nämligen en herre jag träffade en sen kväll i Gamla Stan, han raglade fram på gatan och efter det så sågs vi i cirka två till tre veckor. Han var en mycket mystisk man men jag hade överseende med detta då han var både söt och väldigt tillgiven. Ibland påminde han faktiskt lite om en hund som gärna blev kliad bakom örat och flåsade högt vid beröring.

Men så en kväll när jag kom över till denna karl så hade han en slipover på sig. Ni vet en sån där stickad, västliknande sak. Jag har i hela mitt liv blivit hjärntvättad av Kimman att slipovers är det absolut fulaste som finns, så jag ryggade ju givetvis tillbaka i hallen när jag fick syn på detta löst hängande klädesplagg.

Jag genomled en film då jag satt käpprätt upp i hans säng med full koncentration på att inte kika bakåt på detta ohyggliga plagg. Jag fick faktiskt rysningar då jag kände hans tappra försök att få mig att kela lite. Så direkt efter filmen kastade jag mig ut ur hans lilla lägenhet och plockade givetvis upp telefonen så jag kunde ringa Kim och berätta om detta vanskliga ögonblick.

Kim sa givetvis åt mig att springa långt åt helvetet och aldrig se bakåt. Men tänk… jag såg bakåt, upp mot hans fönster, och där stod han med sin slipover och tittade på mig där jag ilade iväg i natten.

Jag var ju givetvis tvungen att vinka åt honom med luren i ena handen och den andra vevandes i luften. Vet ni vad han gjorde då? Han hoppade bakåt och gömde sig bakom gardinen. Jag tar det igen… HAN HOPPADE BAKÅT OCH GÖMDE SIG BAKOM GARDINEN!!! Förtäljde detta åt Kim i luren och hon bad mig nu öka farten och springa så fort jag bara kunde.

Sedan den dagen har han kallats för Slipover-killen.

För att klargöra!

Kan vi reda ut det här en gång för alla?

Jag vet inte hur lite man har att göra i Umeå-trakterna vid den här tiden på året, men det verkar som om intresset för Slipover-killen har stigit åt skyarna. Morsan tar emot samtal från min älskade moster och min farsas tjej angående den ”nya killen” som dykt upp i min bilddagbok. Vem är denne figur? Har Q träffat någon? Han har ju bar överkropp… etc.

Här händer dock något lustigt. Jag har sagt till min mor att denne Slipover-kille tycks vara efterbliven och att jag inte vill träffa honom överhuvudtaget. TROTS DETTA har hon fått det hela till ”Nja, det är väl inget just nu, men det kan kanske bli i framtiden.”

JAG VILL DEMENTERA!!! Jag intresserar mig inte för efterblivna killar, har aldrig gjort, kommer aldrig att göra. Hur i hela fridens dagar kan hon få mina kväljningar och suckanden i telefonen till ”… det kanske kan bli i framtiden.”

Pappa ringde idag och frågade om jag skulle ta med mig Slipover-killen på hans bröllop. Jösses Amalia! Kan inte en stackars tös få bli full någon gång och göra misstag utan att man därefter måste skaffa barn med misstaget i fråga?

PS. Slipovers är det fulaste jag vet. DS.

Sms-konversation

Stefan: Buhu. Vad görs.
Jag: Jag ligger i sängen och orkar mig inte upp.
Stefan: Jag med. Fan tänkte du skulle hit på film och pizza.
Jag: Jösses. Hade varit fint men ligger i armarna på en karl. Och när jag är bakis känns Hornstull långt borta.
Stefan: Haha, med vem då?
Jag: Slipover-killen.
Stefan: Ännu mer haha. Fast nästan lite mer muhaha.

Jag åberopar tillfällig sinnesförvirring som härletts ur de shot som jag, Råttan, Robin och Jenny satt i oss föregående kväll. Det där talesättet "när alkoholen går in går vettet ur" verkar ha satt sin prägel på damen.