Slipover-killen

För er som hängt med i bloggen från första början ska jag nu förklara för er varför Slipover-killen kallas som han gör.

Det var nämligen en herre jag träffade en sen kväll i Gamla Stan, han raglade fram på gatan och efter det så sågs vi i cirka två till tre veckor. Han var en mycket mystisk man men jag hade överseende med detta då han var både söt och väldigt tillgiven. Ibland påminde han faktiskt lite om en hund som gärna blev kliad bakom örat och flåsade högt vid beröring.

Men så en kväll när jag kom över till denna karl så hade han en slipover på sig. Ni vet en sån där stickad, västliknande sak. Jag har i hela mitt liv blivit hjärntvättad av Kimman att slipovers är det absolut fulaste som finns, så jag ryggade ju givetvis tillbaka i hallen när jag fick syn på detta löst hängande klädesplagg.

Jag genomled en film då jag satt käpprätt upp i hans säng med full koncentration på att inte kika bakåt på detta ohyggliga plagg. Jag fick faktiskt rysningar då jag kände hans tappra försök att få mig att kela lite. Så direkt efter filmen kastade jag mig ut ur hans lilla lägenhet och plockade givetvis upp telefonen så jag kunde ringa Kim och berätta om detta vanskliga ögonblick.

Kim sa givetvis åt mig att springa långt åt helvetet och aldrig se bakåt. Men tänk… jag såg bakåt, upp mot hans fönster, och där stod han med sin slipover och tittade på mig där jag ilade iväg i natten.

Jag var ju givetvis tvungen att vinka åt honom med luren i ena handen och den andra vevandes i luften. Vet ni vad han gjorde då? Han hoppade bakåt och gömde sig bakom gardinen. Jag tar det igen… HAN HOPPADE BAKÅT OCH GÖMDE SIG BAKOM GARDINEN!!! Förtäljde detta åt Kim i luren och hon bad mig nu öka farten och springa så fort jag bara kunde.

Sedan den dagen har han kallats för Slipover-killen.