Det ska vara roligt att jobba

När jag ringer seriösa samtal så måste jag vara mindre allvarsam bakom luren. Inte så att det märks, men så att jag känner att jag inte sitter och har en pinne i röven. Blir allvarlighetsfaktorn för hög måste den på något vis kompenseras om det så är att sitta med fötterna på skrivbordet under dialogen.

Så idag när jag ringde departementet för att kolla hur länge kulturministerns tal kunde tänkas hålla på var jag tvungen att uppväga samtalet genom att klämma fast en tejprulle i ögonhålan och kika ut genom den under samspråket. Det kändes bättre så, och det allra bästa är att de inte hade en aning om att de talade med tejpögat (som jag gärna vill kalla mig) under konversationen. Det var min hemlighet. Där sitter sakkunnig och försöker vara myndig, när han i själva verket snackar med the true and only tejpögat. Götta!