Många giftemål är egenkärlek fördelad på två.

Ingemar är som en sambo jag inte har. Ja, det vill säga i den bemärkelsen att vi tjafsar på samma sätt som ett gammalt gift par. Det är oerhört infriande.

Exempel:

En kväll hemma i min lägenhet
Ingemar: Vart har du grytlapparna nånstans?
Jag: De hänger på en krok i städskåpet.
Ingemar irriterat: Varför har du grytlapparna i städskåpet?
Jag: För att jag vill det.
Ingemar ännu mer irriterat: Man kan inte ha grytlappar i städskåpet.
Jag småförbannad: Jag kan väl ha dom i städskåpet bäst jag vill?
Ingemar: Men man har dom inte DÄR!
Jag: Skit ner dig och dö, om jag vill ha dom i städskåpet så får jag väl ha dem där.

Ett helt vanligt gräl som berikar min och Ingemars vardag. Och han ger sig heller aldrig… Han ska alltid ha det sista ordet, så då hör man honom muttra för sig själv i köket:
- Jaha, men det är ju inte rätt…

Varför skulle jag behöva en karl när jag har Ingemar att skälla på emellan åt?