Déjà vu

Frisörbesöket i veckan var som en déjà vu från 8:ans mardrömsvisit hos min farmors frisörska.

Som tonåring ville jag gärna ha stora svallande lockar så min farmor släpade med mig till sin frisörska. Hon bodde i källaren på sitt hus, bar full mundering i knallrosa och hade en tofs som stod rakt upp på huvudet med samma knalliga färg. Hon såg ut som en sån där hund - en Shih Tzu. Vilken frisk människa som helst skulle ju ha vänt i dörren vid en sån här konfrontation, men inte mitt tonårs-jag. Man måste ju lita på sin farmor, de gamla och visa vet ju trots allt bäst.

Efter timmar i frisörstolen så var håret färdigt och resultatet likaså. Och Shih Tzu-tanten hade förvandlat mig till en helt annan typ av hundras (verkar ha varit hennes "thing") - en pudel. En jävla pudel. När jag sa att det var stora lockar som jag hade velat ha så berättade hon vänligt att det inte gick på grund av att lockarna skulle falla ut och bli raka inom loppet av en vecka. Istället fick jag se ut som en pudel inom loppet av ett år. Man hade ju önskat att den informationen kunnat komma lite tidigare, typ innan hon gjorde om mig till en byracka.

Farmor tyckte för övrigt att jag var jättesnygg i håret.

Typ samma sak hände i torsdags. Jag skulle färga håret vitt, frågade om man kanske var tvungen att bleka hela håret innan man la på färgen och fick svaret att det inte skulle behövas - ty jag var så blond ändå. Men rötterna blekte vi, i slingor och sen åkte färgen på. Resultatet blev randigt hår som skiftade i grått och grönt. Inte speciellt fagert med andra ord. Så när hon frågade mig om vad jag tyckte så var jag ärlig och sa att det inte var vad jag tänkt mig - att det var vitt hår jag efterlyst. Då svarade hon vänligt att man i så fall skulle behöva bleka hela håret innan man la på färgen... Jag älskar frisörer.

Min chef tyckte för övrigt jag var jätteful i håret.

På bilden kan du se frisörskan som jag klippte mig hos i 8:an.