No shave November

Jag vet inte om ni uppmärksammat att det just varit "No shave November" i världen. Det går ut på att man låter bli att raka sig under månaden och att pengarna man sparar in på att inte köpa raklödder och hyvel ska gå till välgörenhet.

Det uppmärksammade åtminstone jag när twitter fylldes till bredden av kommentarer som "If you are a women and participating in No shave November - I'll be gone in December."

Ha! tänkte jag, det måste man ju testa för se om man har en karl som är så pass ytlig att lite prima tofs under armen skulle skrämma honom på flykt. Därför skred jag till verket och tänkte att mitt slaveri under hyveln skulle få frias och en salig skog därefter skulle pryda mina ben. Det fanns ett hopp inom mig att jag till december skulle slippa bära långkalsonger och att jag skulle kunna frissera armhålan i fräna frisyrer. Dreads var för Andreas högsta prioritet i frisyrväg. Som han hoppades.

Tyvärr visade det sig att min behåring inte är så djärv som jag önskat. Andreas har hånskrattat åt mitt klena hår på benen och tofsen under armarna ser han inte. Jo förresten, han såg när jag maniskt pressade upp armhålan under näsan på honom så att håret killade honom på snoken och han kunde känna doften av dagens arbete. Det är den där jävla blonda genen jag skrivit om förr som ställer till det för mig.

Nu sitter jag här, med det hår jag tappert lyckats skrapa ihop under en månad. Andreas ligger fortfarande på soffan i sin klassiska mongo-pose och har inte alls försvunnit till december. Och jag bara undrar... hur kunde allt gå så snett? Nu är jag både feminist och hårig och likförbannat får jag knulla bäst när jag vill. Och här har jag gått runt hela livet hört att feminister får för lite kuk. Vilken jävla lögn.