Jo, det finns dumma frågor, om man ställer dem till fel person

Min gode vän Matilda gjorde mig uppmärksam på ett fenomen som jag hade förträngt.

14 år och uttråkad. Inte ett piss att göra och allt är trist, trist, trist. Kompisarna på annat håll. Tiden står stilla. Allt är hopplöst och ack så tråkigt. Och vad gör man då? Jo, man går till morsan och klagar:
"Åhhh det är så tråkigt, vad ska jag göra?"

Stopp, ursäkta mig, men vad i helvetet? Hur i hela fridens dagar skulle mamma Inga kunna sitta inne på den ultimata händelsen? Hur skulle hon av alla människor komma på det absolut skojigaste att göra? Mamma Inga, hon som roar sig med att dansa twist naken när jag är sur, hur skulle hon lösa det stora världsproblemet - tristess?

Jag ska berätta exakt hur roliga förslag min mor hade. "Du kan ju lägga ett pussel." "Du kan städa ditt rum." "Du kan väl ta en promenad."

Lååååång djuuuup tonårssuck!

Men vad fan väntade man sig? Att mamma Inga skulle slänga upp en 7:a whiskey och föreslå en söndagsfylla för att botgöra att vi bodde i en stendöd håla? Nä, inte riktigt va. Och ändå fortsatte det... Nästa vecka var det samma sak - "Maaaammaaa, jag har triiiist, vad ska jag gööööra?"