Melodifestivalen nästa

I Norrland så passade vi på att sjunga en vacker sång för födelsedagsbarnet Jenny.

Melodi: Hit me baby one more time

Å Jenny, Jenny nu fyller du tretti år
och tiden bara går
Du börjar tappa och pattarna hänger där
men våra sitter här.
Bytt stil, lyssnar bara på Neil
Täckisbrallor, pannband och en sjal
jävligt radikal

Din PMS tar kol på oss (och vi)
vill inte vara med och slåss (med och slåss)
När menstruationen närmar sig
skrik maximalt:
"Sluta tjaska, drick normalt!"

Å Jenny, Jenny ditt supa går över styr
om helgerna du spyr
Med kniv i handen, i Danmark du rya runt
men vi vill leva lugnt.
Malin klippte håret på dig
du blev rånöjd
glädjetårar sprutade av fröjd

Å Jenny, Jenny nu måste du växa upp
Du flyttar runt som faan
Har aldrig fast jobb och latar dig hela dan
Se på oss som lyckats
(Ella) Bor med tanterna på hemmet
(Monka) Har haft samma jobb i flera år
(Jag) Knullar inte runt

Känn dig lugn och avslappnad

Emil har fått en ny skräckupplevelse… det är hans yogaband som hauntar honom om dagarna och nätterna.

När Emil berättar om detta avslappningsband så hävdar han bestämt att musiken och berättarrösten gör att han blir alldeles vek i knäna och att han faller i någon slags trans. Ja, han är fullkomligt övertygad om att han ska hamna i koma om han lyssnar längre än en minut. Emil har övertalat mig att jag måste ringa honom när han vågar sig på yogabandet på nytt, så att han inte sover för alltid och ligger i sin lägenhet och ruttnar bort.

Det var med ett asgarv jag fick lyssna på denna förfärliga yogaslinga i söndags. Porlande bäckar och en kvinnas ekande röst gjorde att jag fick magont av skratt, framförallt när Emil satt intill och gång på gång uppmanade mig att jag måste slappna av för att komma i rätt mode. Emil var dock helt förundrad över att jag vågade lyssna längre än 1 minut, för längre än så hade han minsann inte pallat vattenporlet.

Igår kväll fick jag sedan order om att ringa Emil halv nio i morse. Han skulle ge sig på yogabandet på nytt och nu var slutet nära. Fnissande ringde jag honom i morse för att se om koman inträffat eller ej. Emil svarade i telefonen (levande och vaken med andra ord,) han erkände dock att han inte vågat lyssna färdigt på avslappningen. Han tyckte det blev för läskigt när det var mörkt ute.

Nu undrar jag bara hur jäkla läskigt kan det vara med en porlande bäck? Och finns det någon som helst logik i att brus och ekoröster kan slänga en i koma? Bögfasoner säger jag!

Kräk och galla

Igår låg jag i framstupa sidoläge hela dagen. Till en början beskyllde jag Emils 30-årsfest och drinkarna som flödade. Men när klockan började krypa mot 20, och jag fortfarande inte fått i mig en bit mat eller vatten utan att kasta upp, så började jag ana oråd.

Jag låg länge och väl och kände på skallen om jag kanske gjort en klassiker och fått hjärnskakning på nytt, men utan bulor eller något minne av en sådan händelse så försköt jag den tesen ganska fort. När jag klockan 22 fortfarande tillbad porslinguden så var jag övertygad om att jag blivit sjuk. Kanske var det baconsjukan som slagit till. Klockan 23:20 drog jag den sista kräken för dagen och bestämde mig för att sova bort skiten. Men attans om man inte vaknade upp med samma illamående denna ljuva morgon också.

Eftersom jag inte kan komma på någon som kan ha smittat mig med kräksjuka så tror jag att det är något helt annat som bidragit med detta konstanta illamående. Det var faktiskt så att jag under skrivande stund av förra blogginlägget lyssnade till Bryan Adams bara för att försäkra mig om att det verkligen var så dåligt som jag minns det. Låten Heaven var inte bara dålig, den var fruktansvärd och hulkanden började uppstå redan då. Med andra ord är denna tvådagars vigsel till spya en bieffekt av Bryans hesa flåsande i en mikrofon.

Jag säger bara never again!

Q vs Spotify

Spotify kommer att bli min bråda död. Där finns all musik jag aldrig för mitt liv skulle köpa, och jag skulle skämmas ögonen ur mig om jag tankade hem det. Eftersom Spotify har mycket musik, men väldigt lite av det jag verkligen gillar så urartar mitt lyssnande i någon slags nostalgitripp. Trippen tar mig närmare bestämt till mellanstadiedisco och tryckarstund.

Jag har alltid varit en sucker för smöriga sånger, men det här börjar eskalera. Mina vildaste fantasier kunde inte ens föreställa sig denna vältran i ballader. Och nej, det är inte bra ballader, sitter i skrivande stund och lyssnar på Westlife featuring Mariah Carey, och nej, det finns inget ursäkt för detta heller.

Medan någon pojkspoling skrålar ”TURN AROUND AND SEE ME CRYYYYYING” så erkänner jag mig besegrad av Spotify. Jag vet inte om jag klarar mer. Jag vet inte vem jag kommer att bli med denna tjänst nedladdad på min dator. Efter två dagar med skiten har jag redan börjat lyssna på Lionel Richie… det är som att börja med hasch… det kommer att sluta med en spruta heroin på ett utedass - självaste Bryan Adams.

Singer songwriter

Jag har skrivit en ny låt. Den är tillägnad Ingemar och den går så här:

Du kan va en behååååå (peka på Ingemar)
Du kan va en trosa (peka på John)
Och jag kan va er tjej (vackra fina pop-poser och armar som illustrerar hur bra jag är)

Låten sätter sig på huvudet på nolltid. Det är numer omöjligt att tilltala Ingemar utan att kalla honom för en behå. Men jag tror han gillar’t!

Den som önskar hänga sig, hittar nog ett rep

Jag börjar ana oråd för mitt liv. Det är den där jävla Råttans fel. Han skickar ideligen hjärtslitande låtar till mig över msn med uppmaningar som ”nu kommer du stoppa huvudet i ugnen”. Sen flaxar det över en låt med Steve Earl och anmaningar som ”dags att dränka dig i toaletten”. Eller varför inte den senaste… Ben Harpers Alone och ett ”vi ses på bron, du hoppar först”.

Det är tur man har vänner som bryr sig om.