Dagens teknologi

Emil har en applikation på sin Iphone där man byter fejja med varandra. Se det OTROLIGT vackra resultatet:



This is just too much!
Jag tror jag lägger ner idén om att skaffa barn med Emil för all framtid nu.

Papp-huvve

Jag är sjuk och bedrövlig. Låg i sängen och stirrade i taket när Emil hörde av sig.

Han berättade om en snubbe han träffat. Om den stora famnen och närheten. Då berättade jag om killen i H&M-katalogen som jag upptäckt efter dagens postleverans. När Emil berättade om hud mot hud metoden så tryckte jag tidningen hårt mot ryggen och tänkte att H&M-killen skedade mig. Man vill ju inte vara sämre än Emil direkt.

Det är en jäkla massa action i mitt liv just nu med andra ord. Tusen friare i min säng. Alla gjord av papp.

All ya singel ladies

Förövrigt är nog Emil den sjukaste personen jag känner.

I fredags innan jag skulle ut och svänga mina lurviga på Raketen så hade jag herr Emilio på besök. Vi drack varsin öl och sen var det uppenbarligen dags att lyssna på ”Macarena” och göra tillhörande dance moves. Inga problem… förutom att jag har full insyn i min lya och bor på nedre botten. Jag säger det funka, ändå.

Men när Emil plötsligt avancerade från ”Macarenas” lugna takter till att vi skulle dansa Beyonces ”Single Ladies” så blev det snäppet värre. Om någon såg oss genom fönstret den kvällen så hade de i blickfånget två irrande hönor som försökte smacka sig själv på röven, snappade med fingrarna och vickade med huvudet. Emil hoppade runt i nån ring och sprätte med benen medan vi båda försökte yla med så gott vi kunde. Armar och ben flög hej vilt när jag och Emil halvt knockade ihjäl varandra och dog av andnöd.

Det går undan i den där låtjäveln. Ja, men pröva själva då… Kolla på videon nedan och härma så får du se hur jävla lätt det är.

Känn dig lugn och avslappnad

Emil har fått en ny skräckupplevelse… det är hans yogaband som hauntar honom om dagarna och nätterna.

När Emil berättar om detta avslappningsband så hävdar han bestämt att musiken och berättarrösten gör att han blir alldeles vek i knäna och att han faller i någon slags trans. Ja, han är fullkomligt övertygad om att han ska hamna i koma om han lyssnar längre än en minut. Emil har övertalat mig att jag måste ringa honom när han vågar sig på yogabandet på nytt, så att han inte sover för alltid och ligger i sin lägenhet och ruttnar bort.

Det var med ett asgarv jag fick lyssna på denna förfärliga yogaslinga i söndags. Porlande bäckar och en kvinnas ekande röst gjorde att jag fick magont av skratt, framförallt när Emil satt intill och gång på gång uppmanade mig att jag måste slappna av för att komma i rätt mode. Emil var dock helt förundrad över att jag vågade lyssna längre än 1 minut, för längre än så hade han minsann inte pallat vattenporlet.

Igår kväll fick jag sedan order om att ringa Emil halv nio i morse. Han skulle ge sig på yogabandet på nytt och nu var slutet nära. Fnissande ringde jag honom i morse för att se om koman inträffat eller ej. Emil svarade i telefonen (levande och vaken med andra ord,) han erkände dock att han inte vågat lyssna färdigt på avslappningen. Han tyckte det blev för läskigt när det var mörkt ute.

Nu undrar jag bara hur jäkla läskigt kan det vara med en porlande bäck? Och finns det någon som helst logik i att brus och ekoröster kan slänga en i koma? Bögfasoner säger jag!

Silkeslen i truten

Det kan bli lite mycket dricka ibland. Blev idag informerad om att jag vid gårdagens partajande hade råkat knocka en tjej i skallen då jag försökte ta på mig jackan. Sedan hade jag ursäktat mig till henne med följande ord:
- Oj, jag trodde du var en perukhållare.

Hon hade inte blivit så glad, inte ens när jag hade försökt förklara för henne vad jag menade. Enligt Emil hade jag snarare förvärrat situationen när jag ville klargöra för henne varför hon var en perukhållare. Förövrigt undrar jag vad en perukhållare egentligen är.

Kräk och galla

Igår låg jag i framstupa sidoläge hela dagen. Till en början beskyllde jag Emils 30-årsfest och drinkarna som flödade. Men när klockan började krypa mot 20, och jag fortfarande inte fått i mig en bit mat eller vatten utan att kasta upp, så började jag ana oråd.

Jag låg länge och väl och kände på skallen om jag kanske gjort en klassiker och fått hjärnskakning på nytt, men utan bulor eller något minne av en sådan händelse så försköt jag den tesen ganska fort. När jag klockan 22 fortfarande tillbad porslinguden så var jag övertygad om att jag blivit sjuk. Kanske var det baconsjukan som slagit till. Klockan 23:20 drog jag den sista kräken för dagen och bestämde mig för att sova bort skiten. Men attans om man inte vaknade upp med samma illamående denna ljuva morgon också.

Eftersom jag inte kan komma på någon som kan ha smittat mig med kräksjuka så tror jag att det är något helt annat som bidragit med detta konstanta illamående. Det var faktiskt så att jag under skrivande stund av förra blogginlägget lyssnade till Bryan Adams bara för att försäkra mig om att det verkligen var så dåligt som jag minns det. Låten Heaven var inte bara dålig, den var fruktansvärd och hulkanden började uppstå redan då. Med andra ord är denna tvådagars vigsel till spya en bieffekt av Bryans hesa flåsande i en mikrofon.

Jag säger bara never again!

Paket ska va kul

Efter en timmas sökande efter present till Emil inför hans trettioårsfest plockade jag upp telefonen för att ringa honom.

- Hej! Grattis i efterskott! Jag hatar din födelsedag.

En sista sång för Q

När vi bilade upp till norrland så fick jag, Emil, Peter och Matilda ett ryck. Vi fick ett infall att vi var tvungna att lyssna på gamla 90-talsdängor. Jag antar att det var minnet av epa-traktorer som gjorde sig påmint. Det blev Dr. Alban, Leila K och George Michael på högsta volym och allsång.

När vi satt och ylade som värst till Haddaways ”Baby don’t hurt me” så slog det mig plötsligt att om vi nu, i detta ögonblick, körde av vägen och dog, så skulle jag alltså bli funnen med en av tidernas sämsta musikstycke skålandes i högtalarna.

Jag bleknade vid tanken på att låten skulle spelas på min begravning med orden:
”Och det sista Q hörde under sitt liv var Haddaways Baby don’t hurt me."

Vilken skam det skulle vara!
Vi bytte genast till Nenas ”99 Luftballons”.

Vid närmare eftertanke... nej tack.

Jag hittade en sida på internet som avslöjar hur jag och Emils blivande barn kommer att se ut. Nedan kan ni se lilla Nemi och Mio.

Med hänvisning till ovanstående bilder så anser jag att jag har goda grunder att avstå från idén om att jag och Emil ska ha barn.

Ungjävlarna ser ju ut som om de är plockade ur en tysk reklamfilm och jag klarar knappt av att titta på lilla Mio utan att få psykopatvarningsklockor ringandes i öronen på mig. När snorungarna skulle passa bättre i en Lambi-reklam än i min famn så är det bäst att passa. Så om nån vill ha Wherters Orginal-kids så har jag två till övers. Varsågod!

Bättre råg i ryggen än säd i ballen

Efter några öl löser jag banne mig världsproblem. I helgen har jag inte bara skaffat mig en spermadonator utan även en far som frivilligt skulle kunna dela vårdnaden med mig.

Ibland är lösningarna så enkla att man inte ser dem trots att de är rakt framför näsan. Så igår när jag och Emil satt och diskuterade heteronormativitet och ungar så var det plötsligt så självklart att det var vi som skulle skaffa barn ihop. Smartare framtidslösning fanns inte.

Här har jag oroat mig i onödan över att min framtida donator skulle vara ful och puckad utan min vetskap, detta för att man inte träffar donatorer som skänkt sina soldater till spermabanker. Men Emil vet jag med all säkerhet inte bara är smart och rolig utan även en väldans stilig karl. Min framtida avkomma kommer med andra ord att vara en fantastisk varelse som jag dock slipper varannan vecka, och på så vis får jag avnjuta ensamheten trots att jag har barn. Det är vad jag kallar äta kakan och ha den kvar.

Damn I’m good!

Och snälla ni... Ta mig inte på orden.

Lustdödaren

Härom dagen satt jag och Emil och pratade på msn. Vi hade en vild diskussion om Lipstick Jungle-Kirby och hur jäkla het han är. Vi gjorde det sedvanliga, bytte videoklipp och bilder av läckerbiten, sedan bråkade vi om vem som skulle få honom.

Jag kan inte förstå hur Emil kunde tro att han skulle få sig en smakbit av min redan funna älskare, men han försökte intensivt få mig att dela med mig. Höll på att jiddra om att jag var snål och så vidare. Diskussionen hade pågått ett bra tag när Emil plötsligt häver ur sig: ”Fatta att Per Gessle är 50 år.”

Vilken jäkla lustdödare!!! Här sitter man och drömmer om Kirby, har en fin fantasibild av honom och mig och vad gör cp-Emil? Jo, han börjar snacka Per Gessle mitt i under drömmande. Åtrån försvann kvickare än en höna skiter.

En RIKTIG kvinna... med några defekter

I söndags skulle Emil och hans lillasyster komma på middag. På grund av denna inplanerade måltid så snabbade mig hem efter att jag slutat jobba. Man måste ju städa lyan innan man får besök, det har mamma sagt.

När jag hade gjort detta så fick jag för mig att jag skulle vara ambitiös nog att laga en köttfärslimpa. En GIGANTISK köttfärslimpa som i slutänden tog upp hela min långpanna. Jag var mycket nöjd med resultatet och stod i köket som en annan husmora med färdigdukat bord. Att fröken Q slår på stort med att laga husmanskost händer inte varje dag kan jag lova och jag pös av stolthet. Jag klappade mig på axeln och intalade mig själv att jag var en redig kvinna, en sån man håller i när stormen kommer.

Men tji fick jag! Emil dök aldrig upp. Han hade glömt det. Det kan lätt bli så när man planerar saker en lördag natt klockan 2. Så där stod jag med mat för ett helt kompani men ingen Emil. Voj öde och död. Jag kände mig som en övergiven kvinna, en sån där stood up som det heter på amerikanska. Stood up av en bögjävel. Är det ens möjligt?

Jag hade dock tur… Jag hade nämligen bakat in ett hårstrå i min limpa som sträckte sig från köttlimpans början till slut. Att bjuda människor på den skulle vara ack så pinsamt. Med andra ord kanske det var bra att bögjäveln inte kom.

I veckan ska jag leva på hårstråslimpa.

Föreställningen Gustavia gör succé!

Jag och Emil såg ett performance av Mathilde Monnier och La Ribot i lördags. Under föreställningen så återkom ständigt en sekvens då damerna på scenen la sig ner på golvet i ”plankan”, juckade frenetiskt och vrålade ångestskrin.

Efter ungefär en timmas juckande och skrikande fann både jag och Emil föreställningen väldigt roande och beslutade oss för att pröva på vårt nyinlärda move. Vi slängde oss ner i teaterns korridorer när vi var utom syn för andra dansåskådare och lät kropparna stöta mot golvet medan vi skränade.

Emil var rädd att någon skulle komma på oss, jag föreslog att rörelsen skulle bli vår nya hälsningsfras.

Freak Out!

Jag och Emil var på WISP-fest i lördags. Temat för kvällen var female freaks och till festen skulle man vara utklädd. För de som saknade utklädsel fanns masker att låna. Sweet!

Jag och Emil sprang fram och tillbaka för att pröva alla masker, peka på varandra och skratta oss till tårar. Ful-dans utfördes såklart vilket gjorde våra förklädnader ännu roligare.

Maskerna var så illa tvungna att följa med ut. Jag skrämde livet ur folk på tunnelbanan när jag gled fram med mitt gigantiska huvud och inne på Pet Sounds funderade bartendern på hur gammal jag i själva verket kunde vara.

När vi skulle glida in på Bar 122 så kamouflerade jag mig med en Pernilla Wahlgren-mask. När killen i entrén bad mig om 30 spänn inträde utbrast jag förnärmat:
- Meh! Ser du inte vem jag är?!