Sagan om ATA Carnet

För den som orkar läsa en lång saga om en enkel problematik på mitt jobb följer här "Sagan om ATA Carnet"

Sagan om ATA Carnet

Carnet papper kommer till Stockholm. Varför förstår ingen, det visar sig senare att det beror på en inkompetent kille i Genève som beslutat sig för att han behöver semester i två veckor och därför tyckte att jag lika väl kunde ta hand om ATA Carnet. Han är anställd av kompaniet som ska gästspela hos oss, men tycker helt enkelt inte att det är hans sak att följa transporten. Denne man ska under följande vecka ringa mig några gånger om dagen med uppmaningar som ”You need to be on top of this” och ”Come on!” följt av djupa suckar.

Mail kommer till mitt jobb från Göteborg gällande att vi ska skicka Carnet papperna till dem, de skickas inte omedelbart varpå förseningar inträffar. Jag tar tag i saken själv och ringer Göteborgskontoret. Då min kontakt dessvärre är ledig dagen till ära så ber en annan person mig att skicka papperna. Hon förklarar hur de ser ut och bekräftar att hon inte behöver hela högen papper – bara de två följesedlarna. I samband med detta frågar jag när transporten kommer fram till Stockholm och får svaret ”den 23:e november”… Fan vad kul, med tanke på att vi ska ha grejerna till en föreställning den 18 november. Jag ber dem göra vad de kan för att skynda processen och drar igång ett jehu med samtal och mail till samtliga EU-länder (ok, nej, det var en överdrift, men nästan).

Dagen efter hör min ordinarie kontakt i Göteborg av sig. De har fått fel papper (go figure) och papperna ska inte alls till dem, de ska till Hamburg (ahaaaa vad onödigt att de gav mig en adress till Göteborg). Jag ska posta dem omedelbart så jag kastar dem på lådan inom följande kvart.

Mannen från Genève ringer och frågar om Carnet. Jag berättar att jag lagt dem på lådan, han skriker NOOOO i slow motion. Han säger att jag måste få ut dem ur lådan. Det är ju lättare sagt än gjort. Han menar att jag ska skicka dem med Fedex till Hamburg. Jag ska även scanna dem och maila dem för eventuell transit. Hamburg, Göteborg och Genève avlöser varandra under resten av dagen i samtal till mig. Jag gillar att prata i telefon men ogillar att missa heldagsmöte om profil, programmöte och dejt med kompis på kvällen.

Jag beger mig till postlådan och väntar på postgubben som ska tömma lådan. Min plan är att ställa mig på knä och gråta tills jag får brevet. Jag väntar tålmodigt. När postgubben kommer för tömning av lådan berättar dock att han helt enkelt inte kan ge mig brevet. Jag blir hänvisad till postkontoret att vänta till alla postbilar lämnat sin post från inhämtningen. Jag springer dit. Jag älskar nämligen postkontor.

På postkontoret så får jag vänta länge och träffar en alkoholiserad kvinna med vagn som tror att vi känner varandra. Hon frågar mig många gånger om vi inte har setts förr och jag blir varse om att mitt yttre tillstånd kanske inte är så fagert vid det här laget. Men skam den som ger sig. Efter en timmas väntande får jag tag på brevet. Dessvärre fem minuter efter att Fed Ex har stängt för dagen.

Tillbaka till kontoret för att scanna alla papper. Jag ska gifta mig med vår kopiator, papperna fastnade såklart om gånger tusen. Tillslut skickar jag de scannade papperna per mail till Hamburg, Göteborg och Genéve. Hem till ljuva sängen för att sussa och givetvis drömma om Carnet papper.

Tillbaka på jobbet i arla. Måste se till att Fedex plockar upp skiten. Då inser jag att mina scan-mail har studsat tillbaka från Hamburg och Göteborg. Piss! Jag gör om skickandet och får bryta scannen i olika delar. Jag ringer Fedex som ska hämta upp budet och leverera till Hamburg och dra på trissor – Fedex kommer! Nu är saker och ting på banan.

Hamburg fixar biffen. Transport på väg. Sweet. Trodde jag…

Transporten fastnar i Malmö. Av någon anledning så stämmer inte Carnet papperna. De har funkat från Genève, genom hela Afrika upp till Europa och smidigt i hela EU men i Skåne tar det stopp. Jag hatar Skåne. Vad det är för fel på Carnet kan ingen svara på. Jag blir hänvisad till följande instanser: Vanguard Göteborg, Handelskammaren, Stockholms Handelskammare, Tullverket, Ollerud Klareringsexpedition, Arlanda Klareringsexpedition, Foria Kungens Kurva. De är ungefär lika bra på att säga Öhhh och Ehhh hela bunten. Efter noga efterforskningar kan jag med min expertis säga att något måste göras åt den undermåliga transport-infrastrukturen som härjar i världen.

Trots denna problematik så blir jag meddelad att lastbilen befinner sig fem minuter från Kungens Kurva. Det mystiska är dock att lastbilen vid tre tillfällen, på olika dagar, befunnit sig fem minuter från Kungens Kurva. Jag börjar ifrågasätta min informationskälla.

Jag får snart veta att lastbilen har försvunnit efter vägen. Ingen vet var den är. Senare inkommande samtal berättar att lastbilen fått inbrott och att polisen blivit påkopplad varpå det blivit förseningar. Jag förstår inte vad det är för fel på transporten, men den kan eventuellt ha ingått i en pakt med djävulen alternativt Tomas Ledin. När lastbilen äntligen kommer till terminalen i Stockholm så har terminalen stängt. Där slutar man minsann kl 15 (kan vi införa den arbetstiden på mitt jobb?) Lastbilen blir ståendes och kommer inte vidare till oss.

Klockan 7 dagen därpå så börjar jag mitt ihärdiga ringande igen. Fyra timmar senare kan någon berätta för mig vad jag måste göra. Det är simpelt! Åk till Kungens Kurva, hämta Carnet, åk till Tullverket, få stämpel, åk tillbaka till Kungens Kurva, lämna papper, lasten kan göras, bilen till oss. För att reda ut vilken adress Tullverket har så tar det fem samtal… till samma person… Jag behöver bara säga ordet Carnet så hinner hon avbryta mig och koppla mig vidare. Jag får inte prata till punkt. Det går bara inte. Så om ni vill bli kvitt ett samtal i framtiden säg det magiska ordet – Carnet!

Prins Nisse till undsättning! När jag äntligen fått tag i alla adresser så tar han sin silverhingst och rider mot utsatta mål. Parkerar kusen i Kungens Kurva, sveper med sig papperna och galopperar mot Tullverket vid Frihamnen. Och han går i mål! HAN GÅR I MÅL!!! Slutligen kommer transporten och föreställningen blir av.

Och så levde de lyckliga i alla sina dagar…

PS. Transportbolaget Vanguard måste byta namn. Jag känner inte att transporten blivit speciellt beskyddad efter inbrott, förseningar och tullverkets smutsiga händer kladdandes på den fina, fina lastbilen.

Jo, det finns dumma frågor, om man ställer dem till fel person

Min gode vän Matilda gjorde mig uppmärksam på ett fenomen som jag hade förträngt.

14 år och uttråkad. Inte ett piss att göra och allt är trist, trist, trist. Kompisarna på annat håll. Tiden står stilla. Allt är hopplöst och ack så tråkigt. Och vad gör man då? Jo, man går till morsan och klagar:
"Åhhh det är så tråkigt, vad ska jag göra?"

Stopp, ursäkta mig, men vad i helvetet? Hur i hela fridens dagar skulle mamma Inga kunna sitta inne på den ultimata händelsen? Hur skulle hon av alla människor komma på det absolut skojigaste att göra? Mamma Inga, hon som roar sig med att dansa twist naken när jag är sur, hur skulle hon lösa det stora världsproblemet - tristess?

Jag ska berätta exakt hur roliga förslag min mor hade. "Du kan ju lägga ett pussel." "Du kan städa ditt rum." "Du kan väl ta en promenad."

Lååååång djuuuup tonårssuck!

Men vad fan väntade man sig? Att mamma Inga skulle slänga upp en 7:a whiskey och föreslå en söndagsfylla för att botgöra att vi bodde i en stendöd håla? Nä, inte riktigt va. Och ändå fortsatte det... Nästa vecka var det samma sak - "Maaaammaaa, jag har triiiist, vad ska jag gööööra?"

Officiell julklappsönskan

Jag önskar mig nya huvudkuddar. Andreas pruttade på två av mina kuddar i lördags, som tur var så valde han att förgasa mina gamla och dåliga kuddar. Men nu vågar jag inte sova på dem längre - av rädsla att få pink eye eller dylik sjukdom.

Till jul får Andreas därför sova på mina kassa kuddar. Han säger att de är fyllda med enbart kvalster och kvalsterbajs. Det är ju fint, för då är ju hans ändtarmsluft i gott sällskap.

Språk-tourettes

Jag har en typ av tourettes. Det är ett betvingat beteende som uppstår när jag inom jobbet involveras med grupper som talar språk jag inte förstår.

I veckan stod jag med en grupp dansare och producenter som hetsigt diskuterade på franska. Jag fattar givetvis inte ett skvatt franska, men jag stod ändå kvar och försökte se uppriktigt intresserad ut, som om jag hängde med i diskussionen. När debatten blev lång så tappade jag efter en stund tålamodet och den där evinnerliga lusten att bryta in i samtalet kom över mig. Det är min tourettes som gör sig påmind. Det börjar liksom klia i strupen och bubbla i munnen... och det enda ord jag kan komma på att säga är "baguette".

Oftast kan jag lägga band på mig. Men inte alltid. Inte den här gången heller. Så det kommer, mitt i deras ilskna konversation så deklarerar jag högt och tydligt "BAGUETTE"! Det går helt enkelt inte att stoppa. Jag gör samma sak mitt i finska diskussioner, då blir det "yxe kaxe kolme".

Stämningen blir rätt akward efter detta. Men det är ganska värt det ändå. Och jag orkar sällan förklara mig. Det får vara och konstigt nog är det ingen som förvånas speciellt mycket.

Julklappar!!!

Det är rätt sweet att ha en systerdotter som har full koll på vad alla i släkten önskar sig i julklapp. Nu vet jag precis vad jag ska köpa till samtliga familjemedlemmar.

Syrran: En rutchkana till lägenheten
Svågern: Bokstäver
Mamma: En stor haj
Perra: Lim
Syster Linda: Klistermärken
Pappa: Glitterpennor
Lena: Vattenfärg
Andreas: Ett tåg

Inga problem! Jag fixar på lunchen imorgon. Fan vad skönt att slippa julklappsångest i år.

Déjà vu

Frisörbesöket i veckan var som en déjà vu från 8:ans mardrömsvisit hos min farmors frisörska.

Som tonåring ville jag gärna ha stora svallande lockar så min farmor släpade med mig till sin frisörska. Hon bodde i källaren på sitt hus, bar full mundering i knallrosa och hade en tofs som stod rakt upp på huvudet med samma knalliga färg. Hon såg ut som en sån där hund - en Shih Tzu. Vilken frisk människa som helst skulle ju ha vänt i dörren vid en sån här konfrontation, men inte mitt tonårs-jag. Man måste ju lita på sin farmor, de gamla och visa vet ju trots allt bäst.

Efter timmar i frisörstolen så var håret färdigt och resultatet likaså. Och Shih Tzu-tanten hade förvandlat mig till en helt annan typ av hundras (verkar ha varit hennes "thing") - en pudel. En jävla pudel. När jag sa att det var stora lockar som jag hade velat ha så berättade hon vänligt att det inte gick på grund av att lockarna skulle falla ut och bli raka inom loppet av en vecka. Istället fick jag se ut som en pudel inom loppet av ett år. Man hade ju önskat att den informationen kunnat komma lite tidigare, typ innan hon gjorde om mig till en byracka.

Farmor tyckte för övrigt att jag var jättesnygg i håret.

Typ samma sak hände i torsdags. Jag skulle färga håret vitt, frågade om man kanske var tvungen att bleka hela håret innan man la på färgen och fick svaret att det inte skulle behövas - ty jag var så blond ändå. Men rötterna blekte vi, i slingor och sen åkte färgen på. Resultatet blev randigt hår som skiftade i grått och grönt. Inte speciellt fagert med andra ord. Så när hon frågade mig om vad jag tyckte så var jag ärlig och sa att det inte var vad jag tänkt mig - att det var vitt hår jag efterlyst. Då svarade hon vänligt att man i så fall skulle behöva bleka hela håret innan man la på färgen... Jag älskar frisörer.

Min chef tyckte för övrigt jag var jätteful i håret.

På bilden kan du se frisörskan som jag klippte mig hos i 8:an.

Kissa rakt fram

När jag var barn brukade pappa kalla mig för pojken-utan-snopp. Jag förstod aldrig riktigt det där, men han såg så glad och nöjd ut när han sa det att jag antog att det var bra och då var jag också glad. Sen sjöng han den där låten "Jag kan nåt som inte du kan, jag kan kissa rakt fram, det kan inte du, hahahahahaha..."

Än idag är jag förbenad för att jag inte kan kissa rakt fram. Hur fan gör man det? Berätta hur! Jag vet att det ska gå. Jag har hört att man ska öva i duschen, men sen då? Lär mig och sen ska jag sjunga precis samma sak för farsan när han är gammal och grå och sitter med en kateter på höften. Då ska vi se vem som skrattar bäst. Hahahahahahaha...