Enligt spelets regler

Just nu är jag en snabbis i Norrland och kvällen har ägnats i familjens tecken.

Att spela "Tjejsnack" med morsan, Perra, Linda och hennes respektive ÄR roligt. Framför allt när morsan sitter med dit ritade finnar i hela fejjan för att hon inte lyckas genomföra spelets uppdrag och när Linda ska försöka hålla sig för skratt när hon sjungen Bä bä vita lamm.

Men jag tror ingen är förvånad över att en överförfriskad Perra var kvällens höjdpunkt. Särskilt inte när han har varit tvungen att ringa upp "en kille i klassen" för att sjunga:

- HELLO, IS IT ME YOU LOOKING FOR? I CAN SEE IT IN YOUR EYES, I CAN SEE IT IN YOUR SMILE...

När Perra var tvungen att ringa "en kille i klassen" (Lasse) för tredje gången så vägrade Lasse svara mer, utan lämnade över luren till Kims far, Jalle, istället.

Andra trevliga saker med Perra var när han tryckte upp en blomma i röven, stoppade isbitar innanför skjortan och försökte finta morsan på poäng genom att byta kläder... till Lindas jacka och en toppluva.

Ja, det är lite svårt att förklara varför det blev så här... det kan vara det Fägerborgska vansinnet som gått åt honom.

Stinkbomben

Det finns fler baksidor av min mors besök. Som när man ligger i soffan för att avnjuta fredagens idol och en illaluktande stank kommer smygandes över mig. Som om något ruttet plötsligt gjort entré i rummet.

- Men för i helvete morsan, har du fjärtat?
- Nääääe, svarar hon med den där gälla rösten bara hon kan ha, det var nog du. Usch vad det luktar.
- Det var inte alls jag, det var du, fan vad äckligt.

Sen bråkar vi lite fram och tillbaka i tonen ”den som sa det han var det, jag kan inte överta det så du får hålla kvar det” till dess att morsan trycker upp sitt arsle i mitt ansikte och ber mig att lukta om jag nu tror att det är hon som lagt en rökare. Det följer såklart ett ångestskri när jag ser den runda bakdelen närma sig min feja.

Då kommer vi på att det finns en tredje person i lägenheten, en Perra som står och trycker runt hörnet inne i mitt sovrum och låtsas som ingenting. Han låtsas prata i telefonen, men vi genomskådar snart hans stinkattack och ligger kvidandes i soffan av skratt och panik över den sura doften som tagit över min lya.

Vår tes blev stärkt när Perra kom tillbaka in i vardagsrummet bara för att ta med sig en stark odör som ett följe med sin bakdel.

Baksida, bakdel, brakfel.

Baksidan av behaget

I helgen hade jag besök av min kära mor och hennes karl Perra. Det är alltid trevligt att ha modern på besök, men det finns somliga baksidor. Den här låten de envisades med att spela till exempel:



Och ja! De sjunger "Ja sköt en älg oppa lia, barra för å si han dö!"
Vad i helvetet är det frågan om?

Perra körde givetvis luftgitarren till låten.

Torr i halsen

Jag är just nu i norrland hos min mamma då det är Vännäsdagarna i helgen. En festival som tog knäcken på mig. Igår kräktes jag tre gånger. När jag och Elin J vaknade på morgonen kände vi oss urholkade och jävliga. Det slog oss att vi troligtvis inte kunde gå. Men vi var ju hos min mor så det löste sig. Jag plockade helt sonika upp mobiltelefonen och ringde på morsans telefon.

- Hej, det är från övervåningen. Vi behöver något att dricka.

Och tro på tusan att Perra kom upp med en guldbricka åt oss belarmad med vätska. Vi fann mycket snart att den roomservice vi hade hittat på att vi hade, i själva verket fungerade så vi ringde ner till mamma några gånger till. Fick huvudvärkstablett och annat man kan behöva när man supit bort halva hjärnan.

Men när jag ringde ner och bad att Perra skulle byta musik sa mamma ifrån, och därefter verkade det som att Perra ville straffa oss. Jag trodde inte att han kunde spela sämre musik än äckel-Chicago men då hade jag inte anat att han skulle ta till Per Gessle. Fy fan i helvetet. Karln borde kastreras och sedan gömmas i underjorden så vi slipper alla hans sommarplågor. Lägg sedan till en Perra på luft-trumpet och luft-saxofon så vill man helst somna om. Voj öde, bakfyllan.

Perra goes luftgitarr

Min mammas kille, Perra, kan man ta för en helt vanlig medelålders man. Han säger inte mycket, älskar korv och beter sig som en ”normal” man till vardags. Men se skenet kan bedra. Detta fick jag och Kim erfara en kväll när vi skulle hem från Umeå och mamma och Perra hämtade upp oss.

Intet ont anande satte vi oss i baksätet och började babbla som vi brukar. Det dröjer dock inte länge förrän två plirande ögon stirrar bak på oss från passagerarsätet. Det är Perras muntra uppsyn som möter oss och bakom öronen sätter han sina händer som börjar vinka fram och tillbaka medan han skriker:
- Påsk, påsk!

Detta kom, som ni kanske kan förstå, som en smärre chock. När Perra lika fort vänder sig tillbaka med ögonen på vägen så tittade jag och Kimman frågande på varandra, tillbaka på Perra och på varandra igen. Min styvfar satt med det belåtnaste leendet på läpparna. Det dröjde inte länge innan detta påskande upprepades med samma procedur och fortsatte att så göra under vår tre mils hemresa.

Väl hemma i huset sliter Perra upp morsans påskris, slänger det frenetiskt fram och tillbaka bakom öronen och hojtar påsk om vartannat. Detta var första gången jag fick uppleva Perra med alkohol i kroppen.

Jag vill hylla Perras fylla. Han slår oss alla med hästlängder. Jag, Mia, Mujan, Nicklas… Ja, vi ligger i lä så det slår härliga till. Perra har nämligen alltid med sig sin ostämda luftgitarr när han går på fest. Är han hemma så är han inte sen att ta på sig sin fez som han dansar runt med - alltid med den där speciella gångstilen han får efter några glas. Han går precis som att han bajsat på sig vilket är fantastiskt roligt.

När luftgitarrens alla strängar lirats av byter han till luftorgel och spelar med det mest seriösa uttrycket och en otrolig inlevelse. Man tröttnar aldrig på att se detta fenomen. Det är lika roligt varje gång, bara morsan står med ett stelt leende och vet inte riktigt hur hon ska förklara sin mans beteende för de bekanta som inte känner Perra.