Fulla händer

Haha! Jag har blivit ansvarig att ha hand om alla fria drinkbiljetter för helgens jätteparty som jobbet producerar. Jag bara undrar… hur tänkte mina kollegor då?

"NU ÄR DET TÄVLING!!!"

Igår kväll satt jag med en rätt dragen Jenny på McDonalds. Av mystiska anledningar fick hon för sig att jag behövde ett nyp så hon började bearbeta en kille som satt vid vårt bord. Inget fel på honom, men jag var bra mycket mer intresserad av att få äta min burgare i lugn och ro.

Sen vet jag inte riktigt vad som hände. Jenny fick killen att sätta sig bredvid oss varpå hans damsällskap givetvis blev lite stött. De försökte få snubben att följa med dem när de skulle gå och det urartade i någon slags pik om Jennys frisyr. Det här missade jag helt. Jag tryckte pommes för vildaste livet, men när killen reser sig upp och lommar efter sina vänner så hör jag Jenny skrika:
- Ja men hoppas du får ligga då!!! till en av tjejerna.
- Va? frågade hon vänd mot Jenny.
Det var nu jag för första gången blickade upp från maten, spände ögonen i Jenny och sa:
- Du sa ingenting alls, hör du det, ingenting.

När de gått så blev jag informerad om frisyrpåhoppet. Jenny kände sig kränkt men framförallt jävligt förbannad.
- Nu är det tävling! vrålade hon, du måste ragga upp honom och ligga för hon ska fan inte få med honom hem.

Jag försökte på bästa sätt förklarar för Jenny att jag inte ville ha sex, att karlar för närvarande inte var så intressanta. Jenny kom då på den briljanta idén:
- Men, du behöver inte ligga, ragga bara upp honom och sen dumpar vi honom på väg hem.

Jag måste säga att Jennys plan var idiotsäker, men det kändes lite väl elakt (även för mig) att straffa en stackars kille för att en brud tyckte Jenny var ful i håret.

Freak Out!

Jag och Emil var på WISP-fest i lördags. Temat för kvällen var female freaks och till festen skulle man vara utklädd. För de som saknade utklädsel fanns masker att låna. Sweet!

Jag och Emil sprang fram och tillbaka för att pröva alla masker, peka på varandra och skratta oss till tårar. Ful-dans utfördes såklart vilket gjorde våra förklädnader ännu roligare.

Maskerna var så illa tvungna att följa med ut. Jag skrämde livet ur folk på tunnelbanan när jag gled fram med mitt gigantiska huvud och inne på Pet Sounds funderade bartendern på hur gammal jag i själva verket kunde vara.

När vi skulle glida in på Bar 122 så kamouflerade jag mig med en Pernilla Wahlgren-mask. När killen i entrén bad mig om 30 spänn inträde utbrast jag förnärmat:
- Meh! Ser du inte vem jag är?!

Låt aldrig dina studier störa din utbildning

Jag, Done, Råttan och Fredrik skulle gå på Stampen och avnjuta lite fin musik i fredags. Då det uppdagades att studenter gick för halva priset så ville plötsligt alla vara studenter. Killarna ville dock inte studera vad som helst så de kom överens om att alla pluggade till proktolog.

På t-banan på väg till Gamla Stan så planerade de vart de gjort sin praktik och varför de gillade sitt yrkesval så mycket. Eftersom Råttan alltid ska vara värst så nöjde han sig inte med att vara proktolog, han skulle bestämt vara en dövstum proktolog. Jag lovade honom en öl om han skulle genomföra sin nya, påhittade karaktär.

Väl framme vid Stampen så frågade killen i entrén om Fredrik hade studentkort, Done sket i att låtsas vara studerande och jag hade faktiskt ett gammalt studentkort som fungerade som smort. När det väl var Råttans tur så trodde jag aldrig han skulle köra på sitt planerade spratt. Killen brukar nämligen vara bra på att snacka, men som oftast är det lite verkstad. Men tji fick jag!

Råttan ställer sig vid entrén och börjar utstöta mystiska, svårtolkade stön och fäkta med händerna. Han vädjar om min hjälp att förklara och jag försöker kväva mina fniss medan jag pedagogiskt uppmanar Råttan att han ska försöka prata och att han kan det här.

Killen i kassan bad inte Råttan om något studentkort och släppte in honom för halva priset. Det lönar sig att ha påhittade handikapp.

En stjärnklar natt

Jag har lyckats igen. Jag har dragit på mig en hjärnskakning.

Sist så lyckades jag tappa en tv i skallen på mig, den här gången slängde jag ner pannan i handfatet. Det är åtminstone vad jag tror hände, för minnet är oklart. Jag minns bara stjärnorna och jag har en stark känsla av att det hände i mitt hem på natten.

Avståndsbedömningen på fyllan är det lite si så där med. Känseln är obefintlig. Så man kan ju glädja sig åt att jag knappt kände tv:n som rasade ner i huvudet på mig eller porslinskanten som glatt hälsade på min panna.

(Nu suckar mamma och sen kommer hon ringa och säga att jag inte får dricka så vansinnigt mycket. Bespara dig det samtalet mamma, jag vet.)

Förövrigt är det svårt att veta huruvida man har fått hjärnskakning eller ej då symtomen är snarlika bakfyllan. Trött, huvudvärk och illamående. Så mår jag ju varje söndag så det är ju inget jag reagerar på i första taget. Men då klockan var närmare 22, och jag fortfarande låg och kved på Ingemars soffa, så anade jag oråd. Hjärnskakningen och min klantighet var ett faktum.

Anse dig varnad!

För ungefär två år sedan fick jag med mig en karl hem efter att jag hade varit ute. Jag hade svirat rätt hårt så jag kunde ana hur morgondagen skulle te sig. Jag misstänkte huvudvärk, kräkningar och den välbekanta bajssmaken i munnen.

Så vad göra? Jag slog på min dator. Började frenetiskt försöka hitta av de rätta knapparna. Klickade upp mapp på mapp. Slutligen fann jag vad jag sökte efter. Jag snodde runt datorn mot mitt sällskap så att ett stort porträtt av mig stirrade på honom.

- Bara så du vet det, så kommer jag att se ut så här imorgon när vi vaknar.

Högljutt!!!

Igår sa jag åt Råttan att jag skulle ringa till honom och skrika tills han tog sitt beniga arsle för att dricka öl med mig och Josefin. När klockan var halv åtta plockade jag därför upp luren, ringde och tog ett djupt andetag.

När jag hörde att herrn lyfte på luren så skrek jag länge och väl i luren i ett öronbedövande ”AAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAA”.

När jag stillat mig hörde jag en röst på andra sidan telefonen:
- Eh, hej? Det här är Råttans kollega Kalle. Råttan är lite upptagen just nu. Vem är det som ringer?

Det var lite pinigt.

Nu tar vi den, nu tar vi den, nu tar vi...

Det börjar bli lite av en sport att bjuda Råttan på riktigt snuskiga shots. Jag har lyckats få ner brunt slisk i hans strupe förr och i helgen gjorde jag en fet comeback.

Jag gick fram till baren på Bröderna Olssons och bad bartendern ge mig den vidrigaste respektive godaste shoten på stället. Sedan sa jag som det var till Råttan, att han skulle få smaka på den äckligaste av den äckligaste drycken och räckte honom nubben. Själv tog jag give´tvis den godaste.

Råttjäkeln tömde givetvis sitt glas innehåll och svor sedan som en okristlig bonde. Uppenbarligen smakade substansen rövhål enligt Råttans beskrivning. Jag förvånas dock över hans upprepade beteende. Att han aldrig lär sig att det i själva verket smakar skit om jag så säger att det kommer att göra detta. Man kan ju alltid lita på GeishaQ.

What comes around goes around

För någon vecka sedan så beklagade jag mig över en karl som ville ha men inte gav något. Jag var ypperligt besviken över de kåtplågor denna man lämnat efter sig. Men se… what comes around goes around och min roll blev den motsatta efter fredagens eskapader.

En norrlänning frågade på natten om han fick sova hos mig och efter att ha gjort klart för karlsloken att han kunde se sig i stjärnorna efter att få sex så fick han sova över som han önskade.

Det visade sig vara ett mycket bra beslut från min sida. Ty plötsligt fick jag klart för mig att jag inte bara är enastående utan är den mest fantastiska kvinnan i hela världen. Detta uttrycktes på den bredaste norrländskan jag någonsin hört. Och även om jag förr aldrig lagt märke till att jag är detta underverk, så valde jag ju självklart att tro på hans ord. Det sägs väl att norrlänningar är att lita på?

Komplimangerna haglade, plötsligt bestämde sig herrn för att jag skulle få massage för det behövdes visst blodflöde i ryggen och när han sa ”ursäkta mig, men du smakade så gott, jag måste bara…” för tredje gången så tyckte jag att det var ypperligt smart av mig att neka herrn sex men ändå ta med honom hem. Feel free to do your thing sugar.

Kanske blev toppen nådd när denne ställde sig och lagade frukost åt jag och Monica på morgonen. Damerna låg på soffan och serverades äggröra, bacon, mozzarella och grönsaker. Ibland är det synd att man inte gillar karlar, för det där livet skulle jag kunna vänja mig vid. Men kanske behöver jag snarare en betjänt med en stark vilja att tillfredsställa sin härskarinna.

Jag börjar få en stark tro på karma. Det man ger, det får man förr eller senare tillbaka.

Dumma frågor får dumma svar

I kön in till Patricia i fredagsnatt så fick en man plötsligt för sig att han ville betala inträde till mig, Matilda och Monica. Eftersom inträdet var 120 kronor så undrade man ju vad han ville ha för denna tjänst. Det visade sig att han var rädd att inte komma in på grund av fylla och därför ville traska in med oss. Tjaaaa, tänkte vi, visst kan han få slänga pengar i sjön.

Det var dock jag som fick bemöta vakten när vi väl var framme vid båtens portar.
- Har du druckit ikväll? frågade vakten?
Jag stod ett tag och tittade på henne som ett frågetecken. Tittade bak på mina vänner och sedan på henne igen.
- Alltså klockan är tre på natten, jag har hamnat på Patricia av alla ställen, är det inte lite väl tydligt att jag har druckit? Men om du undrar om jag är packad, så inte direkt.

Perra goes luftgitarr

Min mammas kille, Perra, kan man ta för en helt vanlig medelålders man. Han säger inte mycket, älskar korv och beter sig som en ”normal” man till vardags. Men se skenet kan bedra. Detta fick jag och Kim erfara en kväll när vi skulle hem från Umeå och mamma och Perra hämtade upp oss.

Intet ont anande satte vi oss i baksätet och började babbla som vi brukar. Det dröjer dock inte länge förrän två plirande ögon stirrar bak på oss från passagerarsätet. Det är Perras muntra uppsyn som möter oss och bakom öronen sätter han sina händer som börjar vinka fram och tillbaka medan han skriker:
- Påsk, påsk!

Detta kom, som ni kanske kan förstå, som en smärre chock. När Perra lika fort vänder sig tillbaka med ögonen på vägen så tittade jag och Kimman frågande på varandra, tillbaka på Perra och på varandra igen. Min styvfar satt med det belåtnaste leendet på läpparna. Det dröjde inte länge innan detta påskande upprepades med samma procedur och fortsatte att så göra under vår tre mils hemresa.

Väl hemma i huset sliter Perra upp morsans påskris, slänger det frenetiskt fram och tillbaka bakom öronen och hojtar påsk om vartannat. Detta var första gången jag fick uppleva Perra med alkohol i kroppen.

Jag vill hylla Perras fylla. Han slår oss alla med hästlängder. Jag, Mia, Mujan, Nicklas… Ja, vi ligger i lä så det slår härliga till. Perra har nämligen alltid med sig sin ostämda luftgitarr när han går på fest. Är han hemma så är han inte sen att ta på sig sin fez som han dansar runt med - alltid med den där speciella gångstilen han får efter några glas. Han går precis som att han bajsat på sig vilket är fantastiskt roligt.

När luftgitarrens alla strängar lirats av byter han till luftorgel och spelar med det mest seriösa uttrycket och en otrolig inlevelse. Man tröttnar aldrig på att se detta fenomen. Det är lika roligt varje gång, bara morsan står med ett stelt leende och vet inte riktigt hur hon ska förklara sin mans beteende för de bekanta som inte känner Perra.