Q har blivit junkie

Fem i nio kommer jag hem till min lya, sliter upp kylskåp och skafferi i hopp om att finna gottis. Hittar glass men inser att det är salt jag behöver. Inte vilket salt som helst – ostbågar.

Paniken sprider sig i kroppen när jag inser att det bara är ostbågar jag vill ha, inget annat, och om mindre än fem minuter stänger affären.

Likt en junkie hoppar jag i skorna och kränger på mig jackan och börjar springa mot ICA. Eftersom min naprapat utfört en smärre tortyr på mina vader, som snarare förvärrade mina benproblem, så värker vaderna sjukt mycket för varje steg jag tar. Men ändå kan jag inte sluta springa. Med ostbågarna för min inre syn så snurrar benen på ren reflex.

Väl vid affären så kastar jag mig in mellan skjutdörrarna, grabbar en påse ostbågar i luften och slänger mig ner i en kommandorullning under ett Swartzneger-vrål – NOOOOOOOOOO!!!

Vid kassan ursäktar jag mig och säger att jag hade lite cravings.
- Jo, jag såg det, säger kassörskan och ler lite sött. Och jag traskar ut med stövlarna hängandes i hasorna och andan i halsen, men banne mig… ikväll blir det ostbågar!

...

Handlingar som kräver redogörelse

Förra veckan var jag på min KBT och vi skulle simulera panikattacker. Det var helt enkelt bara att stå och hyperventilera som en toka. Under hela processen stod min psykolog och ställde frågor så som ”hur känns det nu?”, ”varför gör du så?”, ”vad händer?”.

Och jag svarade så snällt, för jag är ju så vansinnigt rar. Men när jag sedan satt händerna i sidorna under min intensiva andning så undrade psykologen varför jag gjorde detta. Något tröttsamt att man inte får göra något utan att ifrågasättas.

- Jag har käkat ärtsoppa och har ont i magen. Ok?

Pissig lördag

Under min dag som barnvakt så skedde ett smärre missöde. Uppenbarligen kan inte en nittonmånaders unge dricka mjölk ur ett glas på egen hand (jävligt orutinerat), så hela glaset hamnade över Noam samt mitt köksbord/stol/golv. Det var bara att slänga in bebben i duschen då med andra ord.

Det är då man får förvånas över den opassande tajmingen barn kan ha. En minut utan blöja och tro på fan att ungen pissar på mitt golv. ”Gott”, tänkte jag och suckade. Jag placerade Noam i andra sidan av rummet, pekade vänligt men bestämt och ropade kommandot ”stanna” i hopp om att min systerdotter åtminstone skulle ha en hunds intelligens.

Jag ilade in i städskåpet, jag svär det tog högst 5 sekunder, men se det visade sig att ungen INTE är smartare än en hund, utan bara dum och inställd på jävlas-med-moster-mode, för när jag återvände snabbt som en blixt så stod hon och plaskade i kisspölen. Vad ända in i… Inte ens jag skulle komma på att göra det.

Vad är det för sjuka gener som figurerar i min släkt?

Sms-konversation

Jag var barnvakt igår. Jag visste sedan tidigare att Råttan skulle tvätta på fredag kvällen och hotade honom därför med att dyka upp klockan nio på lördag morgon för att jag och Noam skulle väcka honom och leka hela långa dagen. Klockan 17 drämde jag iväg ett sms till Råttan.

GeishaQ:
”Nu har vi suttit i sandlådan utanför dig sedan klockan 9 imorse, men ingen Råttan. Jag och systerdottern fryser så hemskt och är mycket besvikna.”

Råttan:
”Jaså? Såg inte er, låg i rännstenen jämte å vilade.”

GeishaQ
”Oj, var det du? Sorry att jag bad Noam bajsa dig i munnen, men jag kände inte igen dig. Du såg ut som skit. Du måste ha tvättat så jävla hårt igår,”

Q goes down memory lane

Det är lustigt när man blivit lämnad och hur allt påminner om han, han, han.

Som när jag såg Ben & Jerrysglass i frysdisken på Ica
TANKE: En sån kunde John sätta i sig, på under tio minuter, utan problem, varje dag, till middag.

Eller som när en pickup körde förbi mig på gatan
TANKE: John skulle dött av avundsjuka om han såg den där bilen.

När jag passerade ett skyltfönster proppat med gamla plåtburkar staplade på varandra
TANKE: Åh vad mys der var när jag och John var på loppisrunda och sökte plåtburkar runt varje loppis runt Uppsala.

Eller när jag häromdagen gjorde nummer två och jag inte kunde spola ner korven
TANKE: Tänk när John kom ut från dass och upplyste mig om att min morgonkorv låg kvar och guppade. Ja, suck, vad romantiskt det kan bli.

Underskön

Det kanske är hög tid att rycka upp sig något. Man kan ju inte gå runt och se ut som sju svåra år hela livet.

Min kollega gick förbi mitt skrivbord och jämrade sig över att hon såg risig ut, i samma veva slängde hon en blick mot mitt skrivbord, började skratta och sa sedan:

”Äh, jag tar tillbaka det förresten”.

Jag måste se ut som en blomsteräng. Min systerdotter har börjat peka på mig och garva. Jävligt ouppfostrad unge skulle jag vilja säga. Bara för att jag inte orkar ha ögonbryn just nu. Det är inget att skratta åt. Tänk på de stackars cancerbarnen då!