Den ultimata lösningen på problem

Många giftemål är egenkärlek fördelad på två.

Ingemar är som en sambo jag inte har. Ja, det vill säga i den bemärkelsen att vi tjafsar på samma sätt som ett gammalt gift par. Det är oerhört infriande.

Exempel:

En kväll hemma i min lägenhet
Ingemar: Vart har du grytlapparna nånstans?
Jag: De hänger på en krok i städskåpet.
Ingemar irriterat: Varför har du grytlapparna i städskåpet?
Jag: För att jag vill det.
Ingemar ännu mer irriterat: Man kan inte ha grytlappar i städskåpet.
Jag småförbannad: Jag kan väl ha dom i städskåpet bäst jag vill?
Ingemar: Men man har dom inte DÄR!
Jag: Skit ner dig och dö, om jag vill ha dom i städskåpet så får jag väl ha dem där.

Ett helt vanligt gräl som berikar min och Ingemars vardag. Och han ger sig heller aldrig… Han ska alltid ha det sista ordet, så då hör man honom muttra för sig själv i köket:
- Jaha, men det är ju inte rätt…

Varför skulle jag behöva en karl när jag har Ingemar att skälla på emellan åt?

Äpplet faller inte långt bort från trädet

Min far har alltid varit en lustig kuf. Han var mannen som fick syrrans killpolare att förskräckt gömma sig i garderoben då han klev över tröskeln. Pappa är mannen som vevar ner rutan för att skrika åt sina polare ”Screw you motherfuckers”, när han gasar runt med bilen i samhället. Han är dessutom killen som beslutade sig för att putta ner min tvåårige kusin i en pool för att se om han flöt. Jag kan härmed meddela att min kusin André sjönk som en sten.

En sommar när jag åkte upp till samhällets folkfest så stötte jag samman med min gamla barndomsvän Simon. Han stod på festlighetens marknad och sålde renkorv om jag inte minns helt fel. Vi stod och bytte några ord när Simon utbrister:
- Fan Q, din farsa är ju mannen!
- Ursäkta? frågar jag försiktigt då jag aldrig sett min far som mannen med stort M.
- Har du träffat honom idag?
- Nej…
- Jo, han traskade precis förbi här i skinnbrallor, bar överkropp och en bandana på huvudet.

Vad fan svarar man på det? Blek i ansiktet ringde jag upp farsan för att se vart han höll hus och varför i helvete han förstörde mitt goda rykte. När jag fann honom i öltältet satt han mycket riktigt i den beskrivna munderingen.

Det är tur man inte ärvt sin fars klädsmak i varje fall.

Alla som någonsin gått barfota i en barnkammare hatar lego

Att vara lillasyster är ungefär detsamma som att bli förnedrad och kastad åt vargarna. Ja, åtminstone när man var barn och ville leka som de stora barnen.

Syrran sa en dag åt mig att jag skulle sätta mig i legolådan och pissa. Klart att jag passade på denna dumma uppgift, så dum var ju inte ens en femårig Q. Jag förstod mycket väl att morsan skulle gå i taket om jag pinkade på legot. Men när då syrran sätter sig i lådan och gör kissljud med munnen, ja då tror man ju såklart att hon i själva verket kissar i lådan, och man vill ju inte vara sämre, klart man ska vara som de stora barnen.

Jag pissade alltså i lådan varpå syrran skriker högt:
- Maaaaaaaaammaaaaa, Q kissade på leeeeeegot!

Skitsyster!

...

Pojken med guldbyxorna

Min första pojkvän var Jonte, jag brukar kalla honom för pojkvän nr 1.

Pojkvän nr 1 var en speciell person och är så ännu idag. Ett hjärta av guld, kärlek som svämmar över men med åsikter som går isär med hela hans person. Pojkvän nr 1 är en god människa som dock vill bli tagen för ond. Nog om hans personlighet… det gör detsamma vad gäller detta inlägg.

En morgon låg jag sömndrucken vid hans sida i sängen. Vi var nyvakna och kära och jag låg och strök honom över hans kalsongklädda rumpa. Men när jag ligger där och stryker som bäst så märker jag att det är något litet och hårt som sticker upp under kalsongen. Först tror jag att jag känt fel och känner efter lite noggrannare, men visst fan är det nåt där.

Jag börjar rycka lite och frågar irriterat pojkvän nr 1 vad tusan han har stoppat i röven. Han fattar ingenting, så jag lyfter på kallsippen för att snegla ner mot stjärtskåran. Tro på tusan vad jag hittade där! Mitt emellan skinkorna har en femtioöring kilat fast. Jag får fatt på den och visar den för pojkvän nr 1.
- Vem fan är du egentligen? frågar jag, pojken med guldbyxorna eller?

Efter det frågade jag alltid Jonte om växel när vi skulle handla.

Q - den perfekta förebilden

På tal om Emil i Lönneberga…

När jag gick i gymnasiet så var jag med i en musikal som hette ”Astrid Lindgrens värld”. Där spelade jag såklart Emil då min danslärare tyckte att jag var både blond och busig. Med andra ord fick jag jäkta runt på scenen, jagad av pappa Anton, med en jäkla soppskål på skallen. Föreställningen spelades för skolklasser runt om i västerbotten.

Efter ett framträdande i Umeå så satt jag på baksidan av teatern och tog mig en cigg. Plötsligt dyker en lågstadieklass upp bakom hörnet.

- Kolla fröken!!! Emil röker, utbrister ett barn och pekar förskräckt på mig.

Näe, jag är nog ingen bra förebild och kommer heller aldrig att bli.