Som en ljuv sommaräng... eller inte

Jag vet att man inte får säga det här - men jag tycker bebisar luktar riktigt jävla illa. Jag hör folk prata om hur gott bebisar luktar, att de luktar som kola på skallen. Men jag har försökt det där med att sniffa bebbehuvve och de luktar inte alls godis av något slag, de luktar bedrövligt.

Jag ska berätta vad det är som folk tycker luktar kola - det är bröstmjölk och kanske lite skorv. Sketäckligt! Men det är inte det minsta konstigt att de stinker bröstmjölk. Jag har själv sett syrran under aktion-amma och hon agerar fontän så fort ungen missar tuttvårtan för ett ögonblick. Plötsligt har ungen fjorton strålar bröstmjölk i nyllet. Jag menar... duschar man i bröstmjölk dagarna i ända så är det inte konstigt att man luktar därefter. Men det finns inget ljuvligt i det. Det finns nog ingen som skulle tycka jag doftade gott om jag tog dagliga morgondopp i pattmjölk.

Så nästa gång ni funderar på att sticka nosen mot en bebis så kan ni ju gå direkt till källan och pula in er tjocka skalle mellan morsans tuttar istället.

Tjatter

I fröken Qs huvud tjattrar det konstant, det pratas och divideras och räknas. "Gå-inte-dit-det-är-farligt-nu-är-du-för-långt-hemifrån-du-skulle-kunna-lifta-tillbaka-jag-uppskattar-två-kilometer-hem-borde-ta-tio-minuter-med-bil-annars-kan-du-gå-genväg-jag-känner-igen-kyrkan-där-uppe-men-tänk-om-jag-inte-hittar-vägen-farligt-farligt-farligt-nu-kan-jag-inte-andas-riktigt-oj-jag-tror-jag-svimmar..."

Min psykiatriker säger att jag ska tänka på detta tjatter som en papegoja på axeln eller som en treåring som babblar oavbrutet om saker som inte har någon relevans. Att det inte är mina tankar, utan någon annan person som inte har något som helst viktigt att säga. Jag får själv bestämma hur jag vill att papegojan/treåringen ska se ut.

Jag har bestämt mig för att papegojan är en man som heter Mike. Han var extralärare för en kille med MBD-skada i min klass under mellanstadiet och som jag avskydde denna Mike. Jag hatade honom till den grad bara barn kan göra och han fick mig att koka av vrede hela tiden. Han uppmaningar var på skånska och han hade ett översittande sätt som gjorde mig ursinnig. En gång blev jag så arg på honom att jag kickade honom i skrevet med en hoppspark.

Så jag har bestämt mig för att min papegoja är Mike, och han kan sitta där på axeln och tjata på skånska bäst han vill, men om det är någon jag inte kommer att lyssna på så är det han. Jag kunde inte bry mig mindre.

Matilda har lovat att virka en liten Mike-docka som jag kan sätta på axeln och se vilken tur - människan har facebook så hon kan göra dockan porträttlik. Så om ni undrar varför jag går runt med en mustaschprydd knutte på axeln så vet ni att det bara är mina dåliga tankar som fått sig en alldeles egen persona av värsta slag.

 

Vattenfestival

Nu regnar det som attans ute. Bara att tacka å ta emot, blommorna på min uteplats, som jag ständigt glömmer att vattna, blir extra lyckliga en kväll som denna. Och i denna fuktiga väderlek kan jag inte låta bli att minnas min barndomsgranne Hans-Erik. För när det regnade på Torpgatan där jag växte upp så brukade han dra på sig gummistövlarna och traska ut med kalsonger, ställa sig mitt på ängen, och låta regnet ösa ner över honom. Han brukade säga till oss barn att han hade sin egen vattenfestival. Det tyckte jag alltid lät så festligt!

Funderade på att göra detsamma ikväll, men hejdade mig då detta kanske var ok i åttiotalets Norrland, men mindre charmigt i Enskededalens centrum. Jag skulle troligast bli tagen för en sjuk blottare och åka in i finkan kvickare än en höna skiter. Så då bloggar jag istället och drömmer om att äga ett par galoscher som kunde matcha mina underkläder.

Korv till middag anyone?

Kurre, alias pappa, är en figur svår att sätta fingret på. Han är nog den enda jag känner som fått uppmaningen att klä sig mer.

Pappa Kurre spenderade nämligen mina barndoms år iförd speedos. Svarta, tajta badbrallor med något grekiskt mönster runt midjan. Och han bar dessa inte bara på stranden, han gick lika väl på gatan med dem - flipflops och speedo. The fashion maker himself liksom.

Jag minns att pappa sa att han klädde sig så för att man skulle visa vad man hade och då syftade han på paketet samt plantorna på bröstet. Men det var när farsan stegade in på ICA och skulle köpa mat som ägaren en dag fick nog och bad min fader att åtminstone ta på sig en tröja, och det tror väl jag det... tänk er själv att flanera runt hyllorna och fundera på vad som ska intas till middag och plötsligt få syn på en banana-hamock svingandes ovan charkdisken. Föga aptitligt!  

A Girls got to do what a Girls got to do

Igår skulle jag köpa 20st solstolar. Eftersom ingen på jobbet hade tid att hjälpa mig så skickade teknikerna iväg mig med en pirra och en rem till Clas Ohlson, det skulle funka finfint, lovade de, och off for jag.

Redan inne på affären anade jag oråd. 20 stolar visade sig vara väldigt många stolar, och att trava dem var heller inte så enkelt, speciellt inte med en rem som inte ens räckte halvvägs runt ekipaget. Tre gånger blev det dominio med stolhelvetet som flög ut längst golvet. Nyfikna blickar och ett mycket hjälpsamt butiksbiträde. Så hjälpsam att när vi efter fyrtiofem minuter surrat fast skiten på pirran så undrade han om han kanske skulle gå med mig till jobbet. Jag skulle ha nappat på det förslaget, men envis som jag är så tackade jag artigt nej.

Det var inte så smart... Ena hjulet hade nämligen punka och lasset vägde över hundra kilo. Innan jag hade tagit mig ut ur butiken hade jag redan dragit ner halva deras skyltning. Ta sen den packningen och prova gå ner för Drottninggatan en het dag i juni så är katastrofen som gjord. Aldrig har så många människor skrattat åt mig, hejat efter mig eller sprungit ur min väg med sådan hänsyn. Fram stånkade Q prunkande i svett med ett berg av stolar som lilla huvvet kikade fram bakom. Jag sköt på för kung och fosterland och använde HELA kroppen för att få åbäket att röra sig centimeter för centimeter framåt. Blickade överlägset mot folk med barnvagn och tänkte att jag troligtvis kommer att reinkarneras som Tarzan.

Vid ett övergångsställe lite mer än halvvägs kom dock Jesus him self, vår tekniker Fred, och räddade mig. Då hade hela pirran trillat framlänges mitt på vägen medan grön gubbe slog om till röd, och där stod jag och försökte hiva tillbaka pirran på sina hjul utan större framgång. Bilarna väntade tålmodigt på mig. Eloge till dem.

Men jag är efter denna upplevelse en vetskap rikare - om det finns ett helvete så består det i att dra en punkterad pirra längst Drottninggatan en varm dag i juni.

  

Nä, men DIN mamma

Jag vet inte med er, men jag får rätt ofta struntmail till jobbet om att man ska uppdatera sin webmail - annars stängs den ner. Ja ni vet, sånt där vanligt bluff och båg. Men idag damp det ner en sådan varning som fick mig en aningen konfunderad:

"För att förhindra att ditt konto från sägs upp, måste du uppdatera den
genom att tillhandahålla den begärda informationen nedan:

Bekräfta din e-identitet NU

E-post Användarnamn: Din mamma
E-post Lösenord: är fet som ett hus"

Nå, min mor är något trind, men fet som ett hus... det tycker jag var lite överdrivet.

Snäll flicka

När jag var barn hade jag stora planer på att bli en "snäll flicka". Jag skrev nyårslöften och listor över hur redig och bra den nya Q skulle vara.
* Inte prata så mycket
* Inte svära
* Fnittra mer
* Inte spotta
* Lyssna mer
* Etc, etc.
Ni som känner mig kan förstå hur jävla bra det gick. Efter en timmas småleende i ett hörn flög svordomarna mer än någonsin och näven ven i luften. "Jävla kärring" blev ett mantra och aldrig någonsin har det väl gnuggats så mycket sköte som när den "snälla flickan" skulle komma till liv. Jag har dock aldrig slutat hoppas på att bli en blyg viol, och jag har försökt otaliga gånger, men efter trettio år av tappra försök måste jag förklara mig besegrad.

Jag har därför hittat en ny role model - Blair i Gossip Girl. Förutom att jag skulle vilja ha hennes garderob så skulle hennes attityd heller inte sitta helt fel. Mer grandios bitch får man söka efter och hon har alltid svar på tal.