Nu blire bajs igen

När jag bodde i Vännäs i mina unga år så fanns där en kille som kallades för Mackan. Jag har just fått inside information om hur han brukade göra sin morgontoalett.

Uppenbarligen gjorde han sig av med extrabagaget i duschen. Sedan petade han ner korvarna, med hjälp av sina tår, i golvbrunnen. Det var inte så fräscht tycker jag.

Högljutt!!!

Igår sa jag åt Råttan att jag skulle ringa till honom och skrika tills han tog sitt beniga arsle för att dricka öl med mig och Josefin. När klockan var halv åtta plockade jag därför upp luren, ringde och tog ett djupt andetag.

När jag hörde att herrn lyfte på luren så skrek jag länge och väl i luren i ett öronbedövande ”AAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAA”.

När jag stillat mig hörde jag en röst på andra sidan telefonen:
- Eh, hej? Det här är Råttans kollega Kalle. Råttan är lite upptagen just nu. Vem är det som ringer?

Det var lite pinigt.

Q blev en tolvårig pojke

Förra veckan drog jag på mig den gamla bekanta hesa rösten. Jag har med andra ord låtit som någon som plötsligt bestämt sig för att göra ett drastiskt könsbyte, alternativt låtit som en grogghagga.

Detta har resulterat mestadels i kraxande, andra gånger i charader men mot slutet hörbart om än svårtolkat.

I onsdags skulle jag dock presentera föreställningen ”Bodies in Urban Spaces” då jag var projektansvarig för spektaklet. Jag ville tro att rösten skulle bära för att uttrycka den informationen jag ville delge till den anlända publiken. Den gjorde inte riktigt det.

I ett försök att skrika ”hej hej”, för att påkalla uppmärksamheten, skar sig min röst fullständigt, åkte upp i någon typ av falsett och man kunde lugnt tro att jag var förbytt till en pojkspoling genomgående målbrottet. Det lät som en lp-skiva som brutalt repades. Lät ju föga professionellt.

Men jag fick åtminstone åhörarna uppmärksamma.

Jag gillar inte korv, men grilla kan va kul

Vad falls?

Plötsligt utbrister Elin J:

- Men alltså... Min morfar har för i helvete världens längsta balle.

Sångfågeln

När man var barn så sjöng man ofta textrader som man tyckte att det lät. Det kunde låta hur galet som helst, men man kunde ju inte engelska så hur skulle man kunna veta? Problemet är väl bara att jag fortfarande gör på detta vis. Jag hittar på egna meningar och tror att jag sjunger alldeles riktigt. Detta har resulterat i kollektiv mobbing.

Vad sägs om Skid Rows ”We are the youth gone wild” där jag tagit i för kung och fosterland och skrikigt ”We are the Universe”?

Front Line Assembly har ett parti där sångaren brölar med sin mörka röst ”Keep it down, down, keep it down, down”. Här har jag ylat ”Jigga jao jao jigga jao jao” för det är ju troligt eller hur? Lite förväxlat med Will Smith kanske?

Den miss som får Jonte alldeles fruktansvärt lycklig är dock när jag har försökt sjunga Paradise Lost och textraden ”Seek hallowed land” som i min mun blivit ”Sing hallo hey”. Tänker jag logiskt borde jag väl förstå att ett gammalt goth band knappast sjunger ”sing hallo hey” som den där blondinen gjorde iförd tenniskjol.

Kontentan blir att jag fortfarande är ett barn.

Noam blir så lugn och harmonisk i min närhet...

...Tenderar dessutom att lämna fläckar av dregel på samtliga delar av min kropp som ska smakas på. Upplevelsen Noam inkluderar dessutom märken då damen gillar att massera ögon samt slita i munnen. Bered dig på att vilja göra göra en mildare lobotomering efter en kväll lyssnandes på konstant joller och trummande små händer. Noam försöker dock hjälpa dig med självmordsplanerna emellan åt genom en plågsam kvävning. Den gas hon använder sig är helt naturlig, men dödlig, och härstammar från hennes blöjklädda bak.

FOTO: Syrran