Q blev en tolvårig pojke

Förra veckan drog jag på mig den gamla bekanta hesa rösten. Jag har med andra ord låtit som någon som plötsligt bestämt sig för att göra ett drastiskt könsbyte, alternativt låtit som en grogghagga.

Detta har resulterat mestadels i kraxande, andra gånger i charader men mot slutet hörbart om än svårtolkat.

I onsdags skulle jag dock presentera föreställningen ”Bodies in Urban Spaces” då jag var projektansvarig för spektaklet. Jag ville tro att rösten skulle bära för att uttrycka den informationen jag ville delge till den anlända publiken. Den gjorde inte riktigt det.

I ett försök att skrika ”hej hej”, för att påkalla uppmärksamheten, skar sig min röst fullständigt, åkte upp i någon typ av falsett och man kunde lugnt tro att jag var förbytt till en pojkspoling genomgående målbrottet. Det lät som en lp-skiva som brutalt repades. Lät ju föga professionellt.

Men jag fick åtminstone åhörarna uppmärksamma.