Q goes Punk

Jag och Matilda var på spelning i helgen. Vi skulle se hennes ex lira, men eftersom jag inte ville bli onykter så var jag lite skeptisk till att gå först. ”Vi kan dricka läsk”, sa Matilda, och då tyckte jag att jag kunde följa med.

Vi drack inte läsk…

Bakom en vägg på Alcazar levde vi rövare. Här hade vi vår privata morse pit, headbangade, vrålade och hoppade på stället. Matilda stod pressad mot en tegelvägg och slängde med huvudet som besatt. Jag tror jag vid ett tillfälle höjde ballhetsgraden ofantligt genom att sparka till ett bord. Ett tag stod jag med båda långfingrarna i näsborrarna på en ofantligt dryg karl som jag bestämt mig för att fucka åt under hela kvällen. Man gör så när man lyssnar på HC, det hade vi sett och nu var det vår tur. Så mycket blont hår som skakar har kanske aldrig skådats på Alcazar, åtminstone inte på två kjolbeklädda lintottar som plötsligt ser ut som de genomgår en exorcism. Men i de lugnaste vatten…

Idag har jag vansinnigt ont i nacken. Känner mig inte längre lika cool som i lördags.

I dejtingdjungeln

Kollega Eva ger inte upp. Det är inte bara brudar som står på min meny längre, hon vill att jag ska dejta vad fan som helst - så länge det inte är efter mitt tycke och smak verkar det som.

Sist så kom hon ilandes med fotografier av en kille som är med i ett konstnärskollektiv vi ibland brukar presentera, och menade på att jag borde börja träffa honom. Jag tackade vänligt med bestämt nej varpå jag fick ett ”Vadåråååå?!”. Jag hade velat säga ”Räcker det inte med att karln brukar använda bruna manchesterbyxor för faen?” men nöjde mig med ett simpelt ”Han är inte min typ.”

Dags för stambyte

Jag ska få nytt badrum. ”Tjoho” tänkte jag först, ”äntligen blir jag av med den pissgula mattan”.

Idag var jag på möte angående stambytet. Jag har inte bara en ny golvmatta att se fram emot, jag har så mycket annat gott som kommer på köpet. Exempelvis:

• Duscha i tvättstugan där man installerar duschbås. Äntligen ska jag få vistas naken i samma rum som Skvalis – som jag har längtat.

• Vistas i inplastad karantän. Jag ska låtsas vara E.T. för jag minns att det är mycket plast å skit i den filmen mot slutet när de inser att det finns en alien i huset.

• Kissa och bajsa i en torrtoa. Jag har alltid velat skita i en kartongtoa fylld med pellets. ”Det är helt doftfritt” utbrast Rosita som jobbar på Svenska Bostäder. ”Och de tömmer den en gång i veckan, exempelvis onsdagar”. – Toppen, ingen är lyckligare än jag. Onsdag ska bli min nya favvodag.

• En veckas riv av badrum. Nu snackar vi borrar av alla de slag. Rosita visade bilder från rivet, det såg ut som på nuvarande Haiti, låter troligtvis värre dock.

• Vattenlöshet. Eller… nu ska jag inte överdriva. Vatten finns installerat på gården och enligt bilder ser kranen ut som något man funnit på soptippen 1946. Man är mäkta sugen på att koka pasta på vattnet som kommer ur den kranen.

Å lyckliga stambyte, lyckliga vår. Jag skakar av lycka!

Veckans Oskar

Japp, jag vet att ni har saknat honom... Oskar... Han har varit tjänsteledig för att arbeta på en fårfarm, men nu är han åter på jobbet och slänger ur sig de lägsta ordvitsarna. Här kommer veckans:

"Jag hade gärna sovit hela vintern, men jag hade inget ide-kort"

Liknelser

En bekant ringde igår.

- Jo jag hade någonting jag ville säga dig... Alldeles nyss när jag stod och rotade bland min tvätt och mina skitiga kalsonger så tänkte jag på dig, och…

STOPP! Skitiga kalsonger? Tänkte på mig? Bussigt! Jag undrar just om det var mönstren från herrns pungsvett eller eventuella bromsspår som påminde om mitt attraktiva nylle. *fnys*

Vackert lik

En bekant hade satt ett piller i halsen i helgen. Som tur var hamnade den i matstrupen så att andas gick finemangmang för henne. Men eftersom hon bor själv så det tog ett bra tag innan hon fick fatt på någon som kunde ta henne till sjukan. Prata gick med nöd och näppe.

Det där är min stora mardröm. Jag är övertygad om att jag kommer lyckas dö i min egen lya. Klantig som jag är kommer jag halka i duschen å slå skallen i badkarskanten. Sätta i halsen är ett faktum, fatta hur många godisbitar som är som gjorda för att sätta i halsen, och tänk sedan i vilken utsträckning och hastighet jag sätter i mig de där jävlarna. Dubbla sedan oddsen för att dö i min egen lya med att jag dessutom ryar runt i sömnen, står och surfar på sängkanten, slår med nävarna mot fönstret etc. Drunkna när jag badar är inte heller omöjligt. Jag är för rastlös när jag badar så jag måste ”koka kaffe”, slänga med fenorna som en sjöjungfru eller bara kråla var gång jag tar ett bad. Att slå skallen och tuppa av under ytan är med andra ord ett faktum. Möjligheterna är oändliga. Jag plus min lya är rena rama dödsfällan.

Jag har sedan kommit på att efter jag dött så kommer jag att ligga där i minst en vecka utan att någon kommer att sakna mig. Jag kommer med andra ord att lukta skit när nån hittar mig, och så vill man ju gärna inte bli ihågkommen. Det här är en av anledningarna till att jag inte skaffar en katt trots att jag så gärna vill. Jag har blivit uppskrämd att katten ska käka upp mitt ansikte eftersom jag dött och inte kan föda stackarn ordentligt. Föga vackert lik om jag saknar fejja. Har jag trillat kan dessutom armar, ben eller dylikt ha roterats till groteska former, vilket betyder att jag är ännu mer osmaklig. För i slutänden måste det väl ändå handla om det… att bli ihågkommen på rätt sätt… och vem fan vill bli ihågkommen som den stinkande bruden med knäskålarna vid öronen och det upptuggade ansiktet. Inte jag min vän, inte jag.

När är det, när man minst anar det?

Jag frågade en viss herre när han hade tänkt gå ner på mig, varpå jag fick svaret ”När du minst anar det.” Huj! Då går tankarna igång… När jag minst anar det… Tänk er bara.

Man sitter på tunnelbanan på väg in till jobbet, frillan på sne och med morgonskit kvar i käften. Som vanligt sitter man och irriterar sig på någon som pratar för högt och möjligtvis på nån som är fet. Och då, så där från ingenstans, kommer herrns fejja och kastar sig ner i ens sköte för att ge en rejäl omgång. Jo… det är nog när jag som minst skulle ana’t.

Eller… vad sägs om… Man sitter på ett möte, djupt inbegripen i en konstnärlig diskussion. Pannan ligger i djupa veck och man nickar så där förstående som man bara kan göra när man låtsas vara viktig. Och plötsligt hör man hur något skrapar under bordet, brallan rycks av och när man kikar ner ser man bara en kalufs som flitigt arbetar under bordskivan. Vad oväntat!

Eller… vad sägs om… Ja, vad finns det mer för otippade tillfällen… egentligen? Jag känner mig lite orolig.