Lekfullt

Idag var jag, syrran och Noam i parken och lekte. Vi placerade oss i sandlådan för att bygga kaka och ett annat barn satt inte långt ifrån och härjade med en spade.

Det dröjde inte lång tid innan sand började vina åt vårt håll. Jag fick en dusch över hela min handväska varpå vi snällt bad barnet att slänga sanden åt ett annat håll. Det funkade ju bra... i ca en minut.

Snart började ungen medvetet med ett ondskefullt uttryck att hiva sand mot oss igen. Och trots mina menande blickar upphörde inte duscharna. Ungen var rödhårig, ful och inom kort låg han/hon/det bland topp fem på min hatlista. Jävla preventivmedel!

När sen ungen började grina och visade sig heta Kosmos så var saken klar. Ungen toppade hatlistan och gick segrande ut som nummer ett. Galonisar bar den också. Fy fan säger jag bara.

Och för övrigt... Kosmos? På riktigt?!

Här kommer Pippi Långstrump

Igår var jag på Junibacken med min syster och systerdotter. Jag tänker inte skriva om att jag inte vågade åka sagotåget, jag tänker skriva om min systerdotters stora fascination för vagnar.

Redan utanför Junibacken fann min systerdotter, Noam, en vagn som hon försökte få med sig in. Hennes tråkiga morsa tillät såklart inte detta utan haffade med sig Noam med ursäkten att vagnen inte var hennes.

När syrran sprang på dass för att lägga en korv blev jag in charge för min systerdotter. Jag trodde först att det skulle barka åt helvetet då Noam snörde iväg efter sin mor som en liten pil, med mig hack i häl. På vägen mot toaletterna hann dock Noam bli distraherad av dylika ting… till och med en vagn… eller nja… vagn och vagn, men den gick att rulla och det ville systerdottern gärna göra. Hon tog tag i vagnen och började knuffa på allt vad hon hade, men det gick si så där. Jag ville ju dock inte vara som hennes tråkig morsa så Noam fick helt enkelt stå och knuffa på vagnen… eller nja… vagnen och vagnen… rullstolen. Rullstolen som bar upp en rullstolsburen kvinna. Men som sagt, man vill ju inte vara en tråkmorsa så jag säger det funka och tittade därför åt ett annat håll medan Noam lyckades styra iväg den rullstolsburna kvinnan från Pippilångstrump-skivorna hon hade tänkt köpa.

Kvinnan behövde ju lära sig att växa upp någon gång och skippa Lindgrens sånger så jag tänker mig att jag gjorde en god gärning.

Hög på hög

Som alla fina födelsedagsfestgäster beslutade jag mig för att förstöra Aksel och Johannas säng i fredags.

Det började med att vi diskuterade filmen The Wrestler. I samband med den diskussionen kom givetvis jag och Ingemar på den briljanta idén att vi skulle wrestlas. Det dröjde heller inte länge till Ingemar hade knäckt problematiken med hårt golv genom att föreslå att vi skulle ta matchen i Johanna och Aksels säng.

Det blev nacksving och hopp avslutandes med armbågar. Det var jag som skulle vinna. Jens stod vid sidan av sängen och väntade på att få hoppa in som en del ur mitt team. Jag klappade handen på honom så han fick byta av. Snart låg Jens på Ingemar som sprattlade med ben och armar. Jag tog sats och landade på båda två varpå jag vrålar till festsällskapet:

- BÖÖÖÖÖÖGHÖÖÖÖÖÖG!!!

Fyra pers till kom flygandes genom luften för att bilda denna böghög och sedan hördes ett brak – sängens ben gav vika för vår jättelika wrestliglek. Snopna och lite förlägna stod vi och tittade på den tillplattade sängen.

Sen fick värdparet fira Johannas födelsedag genom att skruva sängben. Ha den äran.

Smedens barn räds inte av gnistor

Dagen innan jag skulle åka hem till Stockholm så tittade jag förbi pappa för att hämta en gigantisk resväska som han ville ge bort. På väg från pappa tänkte jag att jag skulle spela mina kusinbarn ett spratt så jag släpade med mig min resväska till dem och ställde mig vid deras sida där de låg i sandlådan och gjorde något vi senare kom att kalla chilitårta.

- Jaha barn, jag hade tänk att ni skulle hoppa ner i den här väskan så kan jag ta med er hem till Stockholm.

Lilla Leon och Nathalie tittade frågande på mig. Jag fortsatte att berätta att de fick nog om plats båda två och att det bara tog nio timmar varpå jag sedan skulle jag packa upp dem.

- Men vi ska ju bada, utbrast barnen.

Jag funderade ett tag men sa sedan:

- Men om jag häller ner lite vatten i resväskan så kan ni väl ligga och plaska där inne medan vi åker? Vi kör liksom två flugor i en smäll.

Det blev inte så… Men Leon frågade mig vart jag skulle ta vägen och jag berättade att jag först skulle in till Umeå och hälsa på några kompisar och sedan skulle jag till Stockholm.

- Ja, men när du varit färdigt i Stockholm så kan du väl komma hit så kan vi mörda någon.

Tycker jag låter som en utomordentlig plan.

Jag undrar just vem som hade roligast åt leken

Jag hälsade på mina kusinbarn och då kan man alltid räkna med att det blir fart och fläkt. Vi klädde ut oss. Lilla Leon var stålmannen, hans vän var en pirat och jag var en riddare. Leon tvingade på mig ett par järnhandskar och två samurajsvärd sedan klämde jag mig in i hans lilla brynja som precis täckte tuttarna på mig.

Jag berättade för barnen om det otäcka monstret Anton som bodde mittemot så vi bestämde oss genast för att döda honom. Vi utrustade oss med vapen nog att få ner detta ruskiga odjur sedan smög vi ljudlöst mot Antons gård. Leon vågade inte hoppa ner från staketet så jag fick hjälpa honom med mina stenhårda järnhandskar, alla superhjältar kan ju faktiskt inte allt.

Men besvikelsen blev stor då vi insåg att besten hade flytt fältet och inte var där. Han måste hört ryktas om våra briljanta planer. Vi la om vår strategi och gav oss på farfar Nisse (morbror Nisse). När han väl öppnade dörren, intet ont anade, så stack vi kniven i honom så många gånger att han föll till marken med ett vrål. Vi segrade och sprang hem lyckligt skrikande på grund av vår framgång.

Sen orkar inte tant mer utan måste ta en rökpaus. Och när tant röker får barnen inte vistas i närheten. Tänk så behagligt.

Rena rama barnleken

Det är lustiga lekar barn ägnar sig åt. När jag var barn brukade jag spela död, när jag inte gjorde det så lekte jag "knulla". När man lekte "knulla" så höll man till i dockvrån och där knullade jag och Kimman skiten ur Tedda och BP. Ja... fast med kläderna på då.

Killarna låg helt sonika på varsin säng varpå jag och Kim la oss som två stela pinnar ovanpå. Resterande barn satt på ett bord och tog tid. Nu var det ju knappast så att nån kunde klockan och än mindre bar på ett armbandsur, men de stirrade stint på armleden och ropade till när det var dags för byte.

När man låg på BP var man alltid lite sur, för både jag och Kimman var hemligt förälskade i Tedda. Så där låg man spänd och bara väntade på bytet så man åter kunde agera pinne på underbart söta Ted.

Ja sanna mina ord... det var tider det.