End of an era

Jag har blivit dumpad, och plötsligt står det klart för mig... fan vad många fula ord jag kan. Jag blir nästan lite pompöst stolt över mitt gediga ordförråd. Undrar just vilka fler oanade talanger jag bär på.

Hårresande

Jag nämnde som hastigast, i förbifarten, min frisyr vid gårdagens inlägg. Låt mig förtydliga vad som egentligen hände.

Efter att i flera års tid använt kökssaxen så gott jag förmått, så bestämde jag mig alltså för att vara en vuxen och ansvarsfull kvinna och sådana damer klipper inte lugg i ett folkölsrus, utan besöker helt sonika en frisörska – jag valde att göra detsamma.

Jag ska tillägga att jag hyser ett visst förakt till frisörskor. Det har varit allt för många misslyckade besök som slutat med pudelfriss eller en Sune-kalufs. Man kan lugnt säga att jag försökt undvika att besöka professionella hårfixare ett bra tag. Närmare bestämt i fjorton år. Men som sagt… som mogen affärskvinna så besöker man frisörsalonger. Så jävla enkelt är det bara. Jag ville inte vara sämre.

Hårklippandet var det inget fel på. Hur svårt kan det vara att toppa ett hår liksom? Sen skulle hon styla mitt hår… hon frågade om jag ville ha det plattat eller volym – volym lät väl fint tyckte jag och återgick till skvallerblaskorna som alltid ligger utspridda i dessa helveteshus.

När jag var färdig hade hon använt något typ av puder i min hårbotten som skulle lyfta håret och ge det volym. Jag mötte mitt otroligt trötta ansikte i spegeln framför mig och ovanpå denna grådassiga feja låg en mopp av hår som fluffade ut i oanade proportioner. Håret hade ett eget liv. Det var bestämt inte mitt.

Väl tillbaka på jobbet började min chef skratta åt mig och sa att jag såg ut som Britney Spears, närmste kontorsgranne försökte snällt säga att det inte var nåt fel på frissen, men att den kanske inte riktigt passade mig. Tror jag det. Nu ska jag ansöka om att medverka i ”Våra bästa år”, på återseende.

Det nya svarta

Jag har de senaste dagarna insett att jag bryskt förlorat min skönhet. Folk på jobbet har kommit med kommentarer som ”du ser inte så glad ut”, ”är det nåt fel eller är du osminkad” och ”men älskling, hur är det fatt”. När okända människor jag suttit i möte med tittar på mig och frågar om jag är väldigt trött så börjar jag ana oråd. De kan ju omöjligt veta om detta är min vardagslook eller ej. Oförskämt tycker jag!

Hur som… jag förstår att ni är nyfikna på hur ni själva kan få denna attraktiva modestil. Räds ej, jag håller inget hemligt för er. Här följer receptet:

Jobba stenhårt med minimum fem möten per dag
Blanda in övertid i samtliga dagar
Tillsätt orolig sömn och kronisk kissnödighet om natten
Späd ut med en rejäl dos av privata problem
Toppa med en ny frisyr a la Glamour på 80-talet, tillredd av käcka frisören i dörren intill

Låt ansiktsmasken vila över hela dig under ett antal dagar så att den verkligen sugs in i varje por av din kropp. Voila! Här har du den nya död-looken som är så het i Stockholm just nu. Komplimangerna haglar.

Borde städa... men orken... var är orken?

It keeps coming back to me

Men vad faan. Tänka sig att man skriver om Bryan Adams äckliga låt Heaven och hittar en gammal bekant från norrland på idol-sidan som FAKTISKT SJUNGER LÅTJÄVELN! Inget ont mot Johnny... men lååååååååten, denna ooooooonda lååååååt. Var ju tvungen att lyssna på den också, så kanske blir det nu en ny sväng till badrummet.

http://tv4play.se/noje_och_humor/idol?videoId=1.1208442

Äpplet faller inte långt från trädet

Imorse, på jobbet, när jag pratade med min mamma så fick vi synkroniserad bajsnödighet. Det måste vara en mor-dotter-grej. Men när jag ska till att avsluta samtalet hörs min mors gälla röst på andra sidan luren:

- Jag går mot toaletten nu. Du får följa med.
Eftersom jag inte var så vansinnigt sugen på att höra min mors ljudeffekter vid toalettbesök nummer två så svarade jag henne vänligt men bestämt att:
- I helvete jag vill följa med dig in på dass när du skiter, nu säger vi hejdå.

När jag lagt på sa min kontorskamrat att det plötsligt ljusnat för henne hur jag blev som jag blev. Like mother, like daughter.

Kräk och galla

Igår låg jag i framstupa sidoläge hela dagen. Till en början beskyllde jag Emils 30-årsfest och drinkarna som flödade. Men när klockan började krypa mot 20, och jag fortfarande inte fått i mig en bit mat eller vatten utan att kasta upp, så började jag ana oråd.

Jag låg länge och väl och kände på skallen om jag kanske gjort en klassiker och fått hjärnskakning på nytt, men utan bulor eller något minne av en sådan händelse så försköt jag den tesen ganska fort. När jag klockan 22 fortfarande tillbad porslinguden så var jag övertygad om att jag blivit sjuk. Kanske var det baconsjukan som slagit till. Klockan 23:20 drog jag den sista kräken för dagen och bestämde mig för att sova bort skiten. Men attans om man inte vaknade upp med samma illamående denna ljuva morgon också.

Eftersom jag inte kan komma på någon som kan ha smittat mig med kräksjuka så tror jag att det är något helt annat som bidragit med detta konstanta illamående. Det var faktiskt så att jag under skrivande stund av förra blogginlägget lyssnade till Bryan Adams bara för att försäkra mig om att det verkligen var så dåligt som jag minns det. Låten Heaven var inte bara dålig, den var fruktansvärd och hulkanden började uppstå redan då. Med andra ord är denna tvådagars vigsel till spya en bieffekt av Bryans hesa flåsande i en mikrofon.

Jag säger bara never again!