No hasch hasch, no amfetamin

Efter att ha läst min moster Ainas kommentar till inlägget Nanny Q måste jag förtydliga lite runt morfinandet.

Anledningen till att jag låg på lasarettet vid detta tillfälle var att jag vid åttaårsålder beslutat mig för att leka Tarzan på en byggplats. Q med hockeyfrilla och snelugg hade därför knutit fast en gummislang längst upp i huset som jag sedan skulle ta mig nedför, precis som Tarzan.

Morsan och farsan var bortresta så Världens Bästa Moster Aina hade antagit utmaningen att sitta barnvakt. Hon var lagom road när jag kom hemspringandes med en arm tredubbel sin size och skrek för kung och fosterland. Jag lärde mig nämligen att gummislangar lätt går av och att betong är fasligt hårt.

Doktorn sa splittrad armbåge och sedan var det operation och en vecka på hospitalet som gällde.

På sjukhuset fick man morfin. Som åttaåring vet man knappast vad det är, men det dröjde inte länge innan jag begrep tjusningen med denna underbara drog. Det bästa var nog att man helt enkelt bara behövde trycka på en knapp och sen kom nån liten ängel in i rummet och skruvade i droppet. Vips kändes livet så fasligt underbart.

Det var precis som en dröm i några dagar, sen kom morsan tillbaka och lyckades genomskåda mitt lätta beroende. Jag vet inte riktigt hur det kom sig, men nästa gång jag tryckte på go-knappen så kom änglarna in, snörde mig runt på magen och började peta in piller i röven på mig. Besvikelsen! Den där knappjäveln lät jag i fortsättningen bli, men piller i röven fortsatte komma emellan åt, på min onda mors begäran antar jag.

Så drömde jag mig tillbaka till tiden innan modern kom till sjukan, när moster låg intill och intet anande lät mig trycka på ringklockan till himlen.

Nåväl, vad är väl en bal på slottet.

Man ska inte ta mig på så stort allvar

Jag brukar alltid ha en jargong när jag snackar med Matilda. Vi må låta seriösa, men vår aggressivitet är bara vad man kallar kärlek.

Jag ringde henne från jobbet igår för att kolla om hon skulle trycka lite sushi med mig, varpå hon meddelade mig att hon redan gjorde detta, men med sin karl då så att säga.

- Men vad fan, det var länge sen vi såg nu, sa jag i luren. Hatar du mig eller? Eller är det kanske så att du i själva verket vill ligga med mig, inte vågar säga detta och därför undviker mig?

Precis när jag vräker ur mig dessa ord med en smått elak röst går vår löneadministratör förbi mig och hon gav mig en så fruktansvärt illvillig blick att jag frös till is. Ibland undrar jag vad folk tror om mig… egentligen.

Nanny Q

I fredags var jag barnvakt åt min systerdotter. Syrran gav instruktioner innan. Det skulle inte vara några problem, lilla Noam grät nämligen aldrig, hon kunde dock vara lite busig. Var det svårt för henne att somna så kunde man alltid bära henne i selen så somnade hon automatiskt om inte annat fanns ju alltid vagnen som man kunde ta en tur med. Piece of cake med andra ord… Eller hur!

När Noam märkte att pappa och mamma hade försvunnit började hon gråta. Förtvivlat skulle hon runt i alla rum för att se var de var, bara för att finna att i hemmet fanns varken mamma eller pappa, bara en sketen moster.

Jag försökte att distrahera Noam genom att pula in ett ägg i käften och det funkade ett tag. Jag tror att det var kul att stoppa in och ut ett ägg i min mun en si så där 25 gånger innan både jag och Noam var trötta på den underbara leken.

Sen var det ju just det här med att hon var så busig och inte alls ledsen. Trodde syrran ja. Det var en gnölig dam som låg och agerade mask intill mig samtidigt som jag tryckte nappflaskan i truten på henne. Enda sättet att få tyst på damen var att konstant spela mobilsignaler, vilket knappast var speciellt sövande.

Jag tog till slut selen. Den där magiska selen som skulle få Noam att somna som en stock. Dessvärre var selen inte det minsta magisk. Istället hängde damen för långt ner på mig och påminde om en hängpung som svängde mellan mina ben. Innan jag insåg att jag borde korta remmarna på skiten hade redan Noam tappat allt förtroende för sin moster och stirrade frågande på mig.

Men så kom jag på att en promenad skulle göra susen. Det var ju vad min syster sagt och även fast jag började tappa tilltron till alla hennes tips och råd så tänkte jag att det var värt ett försök. Men det visade sig att några nycklar till lyan inte fanns i lägenheten så en långpromenad blev det inte något av. Istället fick jag spatsera fram och tillbaka utanför dörren för att se till att eventuella tjuvar inte smet in i syrrans hem. Jag bad till gudarna att ingen av hennes grannar skulle se mig hur jag vankade av och an på en längd a tjugo meter.

Noam låg och stirrade på mig. Jag stirrade tillbaka. Tillslut blev jag sur och kastade min sjal över vagnens öppning, då blev Noam sur och började gnöla, igen! Fittunge, tänkte jag, soooov, soooov, sooov. Jag slängde undan sjalen och försökte ge Noam onda ögat och gav mig på en snabb hypnos som skulle få henne att somna omgående. Men jag är visst inge bra på hypnos.

Efter att ha spatserat fram och tillbaka, med Kajsa i telefonluren, totalt ignorerande ungen så somnade hon slutligen. Slutet gott allting gott, men ungar… det får nog dröja för min del.

Haru käkat blängsylta eller?

För ett tag sedan var jag på en mässa där jag såg en kvinna med hitlermustasch. Riktigt roligt tyckte jag och berättade för en vän vad jag skådat och sedan skrattade vi åt det.

I fredags skulle jag iväg på ett möte för att diskutera eventuellt samarbete. Jag hade haft mailkontakt med kvinnan jag skulle träffa och hade således bokat in en tid som passade oss båda. När jag väl kommer dit så är det ju såklart mustaschkvinnan jag har bokat möte med.

Vilken ansträngning det blev. Det enda jag kunde tänka var ”titta inte på mustaschen, titta inte på mustaschen, TITTA INTE PÅ MUSTASCHEN FÖR I HELVETET”. Självklart tittade jag på mustaschen och förlorade halva konversationen på grund av min fascination. Och när jag inte kikade på den så tänkte jag så mycket på att inte stirra på den att jag tappade bort mig helt.

Efter en timma hade jag äntligen vant mig vid fanskapet och trodde att jag kunde pusta ut. Men inte då. Vad händer? Jo, in kommer en dvärg och så blev det ”stirra inte på dvärgen, stirra inte på dvärgen…”

Strike a pose

Man säger att vi alla påverkas av media, jag kan inte annat än att hålla med.

Efter att ha matat i mig en hel säsong av Americas next top model under en helg så ställs det mesta på ända. Jag insåg mig drabbad av amerikansk underhållning när jag fann mig själv försöka göra en photo session i lördags.

Det var ett tappert försök att bemästra min kameras självutlösare medan jag fort som attans försökte hinna tillbaka in i fokus på bilden iförd några fräcka underkläder. Trutandet, poserandet, åmandet. Min djärva ansträngning att utmanande se in i kameran och förföra kameralinsen. Jag måste ha knäppt ungefär femtio bilder innan insåg att jag såg ut som skit på varenda fotografi.

Uppenbarligen gör inte en påse chips och två liter läsk susen för modellerande i underkläder. Varenda bild hade fokus mage som stolt vällde ut över troskanten vilken het pose jag än vidtog. Det blev ett fett delete all.

Men om jag nu måste välja… så blir det garanterat chips framför att vara en heting i underkläder. För såna kryllar det ju uppenbarligen av i Amerika och alla vill de vara med i top model.

Handyman Q

Igår monterade jag ihop en säng. Vid första anblick trodde jag att projektet skulle vara en paradox. Delarna tycktes alldeles för stora, byggytan alldeles för liten och jag alldeles för kort. Så tänkte jag om, tänkte att alla ska kunna fixa ett ikea-bygge, om det så är min farmor.

Jag fläkte ut mig på mitt sovrumsgolv, balanserade delarna på knän, fötter och huvud, pallrade upp dem på lådor, vred och vände mig själv i otympliga ställningar, hoppade upp och ner för att nå, sköt ifrån med benstyrkan och se på tusan bygget tog sig sakta med säkert.

Så när jag satt där med prillan i truten, svor över att jag saknade skruvdragare och la av en brakskit så kände jag mig som en riktig karl. En sån där karl som kan montera och hantera nästan allt.

Just bring it on! Q can do it!

Alkoholens matematik