Gott nytt år!

Så här lagom till nyårsafton har jag tappat rösten. Enligt (förvisso osäkra) källor låter jag som en trettonårig pojkspoling.

Det är inte det minsta sexigt med hes röst. Den spricker ständigt och åker upp i falsett. Jag som hade lovat John att sjunga födelsedagssång med min allra finaste röst, han blev mäkta besviken när jag ringde och förtäljde att detta inte var möjligt. Jag tror jag hörde honom snyfta till på andra sidan luren.

Så ikväll när jag ska ha fest kommer jag få köra charader istället för att prata. Kommer bli saligt muntert när jag ska signalera mina behov framåt småtimmarna. Vet inte om jag ska jucka frenetiskt mot nåns ben eller bara klippa frenetiskt med ögonen medan jag försöker slicka mig själv på nästippen. Det återstår att se.

Gott nytt år på er allihopa.

Alla som inte gillar Gerd räcker upp handen nu!

Bussen på väg hem från norrland var ett smärre helvete. Eftersom jag kräkts på morgonen hävdade jag bestämt att jag var magsjuk vilket skulle skrämma bort eventuell idiot som skulle sätta sig intill mig. Min plan fungerade dock dåligt. Kvinnan som ville ha platsen skrattade bort min magsjuka med att hon hade småbarn, snodde åt sig fönsterplatsen med argumentet att jag skulle hinna in på dass om jag behövde kräkas och sedan satt alla andra i bussen och hatade mig för min påhittade magsjuka. Det visade sig att jag hade kräkts av nervositet. Något jag senare ropade högt i telefonen för att alla hatiska blickar skulle upphöra.

Detta var dock inte helvetet. Helvetet följde med kvinnan Gerd.

Det skulle vara en buss utan stopp. Det vill säga en timma snabbare resa. Istället för matstopp har man istället en kvinna som kommer och säljer gottis av olika slag på bussen. Vår tant hette Gerd och hon hade tunnbrödrullar och varmchoklad till försäljning. Hade var det rätta ordet… när det väl var min tur att beställa så fick jag en sketen ostmacka i plastfolie och varmvattnet på bussen var obefintligt varvid ingen kunde få sitt kaffe/te/choklad.

Besvikelse… men man trugade ju i sig lik förbannat. Jag hade inte ätit sedan morgonen och detta hade jag ju kräkts upp, så hungrig var man. Den sketna, jävla mackan fick tryckas in i truten utan något att skölja ner med, men vad gör man inte i krisläge?

Precis när jag hade satt i mig min smörgås så var det hög tid att släppa av Gerd med sina smörgåsar, och vad säger busschauffören då? Ja, vad säger han då?
- Jaha, då stannar vi här för en trettiominuters matpaus.

URSÄKTA MIG?! Men framför mig hägrade en Frasses-skylt, en skylt som skvallrade om smältost på pommes och jag hade precis tryckt en äcklig macka så torr att den fastnat i gommen. Hög tid att hosta fram att vi skulle ha matpaus. Verkligen!

Jag bara undrar, vem hade köpt Gerds gamla smörgåsar om vi vetat detta?

Förövrigt tog resan en timma längre än beräknat och jag klev av bussen formad som en ostbåge.

Papp-huvve

Jag är sjuk och bedrövlig. Låg i sängen och stirrade i taket när Emil hörde av sig.

Han berättade om en snubbe han träffat. Om den stora famnen och närheten. Då berättade jag om killen i H&M-katalogen som jag upptäckt efter dagens postleverans. När Emil berättade om hud mot hud metoden så tryckte jag tidningen hårt mot ryggen och tänkte att H&M-killen skedade mig. Man vill ju inte vara sämre än Emil direkt.

Det är en jäkla massa action i mitt liv just nu med andra ord. Tusen friare i min säng. Alla gjord av papp.

Dofter juletid

Jag och syrran satt på ett café i Umeå under julen. Där hade även en fet man med ohygglig svettproduktion placerat sig. Jag kände inte mycket, ty jag var bedövad av mina egna spritångor, men systra mi, som är gravid, plågades vilt av mannens odör.

När vår kära mor kom för att hämta oss så fick hon också ta del av den ljuva doft som upptog de närmare 120 kvadratmeter på fiket. Hon ryggade tillbaka något och satte handen för munnen. Sen ställde min mamma sig och stirrade genom rummet på mannen. Medan hon gjorde detta så började hon hulka… högt! (det är inte för intet jag har lätt för att kräkas, det har jag så snällt ärvt av morsan).

Efter ett tag bytte svettgubben plats och satt sig i ett annat rum. Konstigt tyckte mamma, varför byta rum bara så där? Jag upplyste henne som hastigast att inte alla människor föredrog att bli betraktade under kväljningar.

God Q

Idag är det MIN dag! Som min gamla polare Patrik brukar säga… ”Jesus är den ständiga tvåan i skuggan av dig käre vän.”

För folk må tro att det är Jesufödelse som får oss att frossa i godsaker och shopping, men ack så fel de har. Vad gemene man inte vet är att innan år 1981 så firade man inte jul med gåvor och mat… inte alls. Då ägnade man sig åt korsfästning och tortyr hela julaftonskvällen. Tacka fan för att dagens samhälle blivit bättre. Och allt på grund av att min lilla stjärt tittade ut ur morsans sköte på dopparedagen.

Jag har en enorm respekt för min dag. Jag kommer aldrig sluta att fira den, men det här året har en dam bestämt sig för att göra allt för att förstöra den. Jag vet inte hur länge hon planerat sin kupp, men jag måste erkänna att den är briljant och hon har givetvis förstört min födelsedagsmorgon.

Det är min systerdotter Noam som gått i alians med min mor. Magsjukan står för dörren och än så länge har Noam kastat ur sig välling, blåbär och dylikt på både övervåning, vardagsrum, toalett och kök. Detta har resulterat i att alla mina vänner vägrar mitt tårtkalas och jag ser hur ungjäveln skrattar inombords. Hon är djävulen själv. Jesus mot Satan helt enkelt. Gott mot ont.

Nu ska jag sätta mig och tänka ut hur jag ska förstöra hennes tvåårsdag. Kanske bryta höftbenet så att jag får all uppmärksamhet eller svimma av blodsockerfall rakt på hennes tårta. 1-0 till Noam än så länge, men vänta bara. The battle has just begun.

Merry Q-mas!

Tokiga Tant Q

Igår satt jag på puben med en hel drös gamla och vackra vänner. Vi drack öl och snackade skit när Jenny ringde och upplyste mig om att hennes barn tjatat om att få träffa Tokiga Tant Q och hon undrade om jag kanske kunde hinna med att träffa ungarna något. Absolut tyckte jag att det skulle göras, ”kom imorgon” utbrast jag glatt i luren.

Imorse när jag vaknade så hade som vanligt någon bajsat mig i munnen, mitt huvud hade någon i princip hoppat på och nån hade dessutom placerat en öken i min hals. Jag mådde skit och såg ut därefter. Vetskapen om att tre ungar snart skulle drälla in kändes si så dääääär.

När barnen väl var på plats så försökte jag mitt bästa. Jag var snäll och rörde mig precis så mycket som jag kunde utan att kräkas. Mest satt jag under fläkten och rökte en gammal fimp. Då stirrade den yngste av ungarna på mig och sa besviket ”Du är inte så tokig idag va?”.

Näe, det var jag faktiskt inte. Jag var tvungen att kompensera det hela med att ställa mig på huvudet inför henne. Jag kan informera er om att det inte är en god idé att stå på skallen i bakfyllan.

Smärtans tid

Under gårkvällen diskuterades barnafödande inte helt oväntat. I norrland spottar man ur sig ungar som en annan pappersmassafabrik. Annika satt med fet-magen och deklarerade att smärtor vid förlossning var det meeeest naaaatuuuurliga som fanns. Jenny dementerade att hon i helvetet aldrig skulle föda barn igen och att det var kvinnohatande sadister som uppfunnit barnafödande. Hon skulle fortsätta snittas om det så skulle komma en tredje ungjävel. Jag väljer att tro på Jennys version av förlossningar. Alla andra är mutade av Reinfelt.

Varför jag gäller att tro på Jenny beror främst på att Anka betedde sig som ett hjärntvättat, religöst offer. Som ett mantra kom detta naaaatuuuuurligaaaa tillbaka om och om igen. Det gällde fan allt. Man skulle bajsa på sig, det skulle göra så ont att man ville dö, det tog ett dygn av helvetet… men det var ju helt naaaaatuuuurligt och helt uuuunderbaaaaart.

Elin J från Teg bröt in med en viktig synpunkt: ”Jo, men det vore ju fint om alla upplevde förlossningen på samma sätt så man visste vad man hade att förvänta sig. Istället blir det ’Ledsen stumpan, nu var det du som fick dra nitlotten.Nu var det du som fick ligga med värkar i 32 timmar. Nu var det du som sprack från anus till navel. Det var du som fick framfall och kisssade på dig under de kommande tio åren.’”

Och med min tur vet jag precis vem som skulle dra den nitlotten om hon försökte sig på barnafödande.