Paranoia.

Somliga dagar känns det som att alla stirrar på en. Det är en otroligt obehaglig känsla och jag blir alltid lika illa till mods.

Idag när jag traskade hem från jobbet, gömd bakom ett par solglasögon och skabbig som få, så var det precis en sån dag. Det första jag gör dagar som dessa är att kolla gylfen, det går på ren automatik då jag är en sån klant att jag lika väl kunnat glömt att dra upp den.

Eftersom den såg uppdragen ut fortsatte jag kontrollen för att titta om jag tagit på mig tröjan avigt eller om sladdertissen flugit ut. Vidare oroade jag mig för snorkråkor som kanske sökt sig upp längst kinderna och nu kunde ligga som en härlig gulgrön massa runt fejset på mig. När kinderna var tillsedda så började tankarna rusa. Vad gjorde jag på jobbet? Kan jag ha fått nåt svart streck i pannan? Har något dummat sig och fäst en lapp på mig? Eller är det kanske helt enkelt så att jag är med i The Trueman Show?

När en man kollade så konstigt på mig att han vred nacken ur led så insåg jag att det var dags att börja springa hem. Uppenbarligen hade spetälskan tagit fart och min näsa var troligtvis på väg att trilla av. Alternativt hade en böldpest hastigt fått fäste i mitt ansikte.

Men när jag med andan i halsen kom in till hisspegeln så satt både näsa och öron kvar, håret stod inte på ända och det var ingen unge som skitit mig i ansiktet. Det enda jag kunde finna var att jag fått en liten, liten fläck på brallan och det hoppas jag inte är värt att stirra sig blind på.

Kontentan blir alltså att jag är med i The Trueman Show.