A free woman

Igår när jag skulle laga till lite käk så slängde jag på en skiva som sig bör vid matlagning. Kvällen till ära spelades Aretha Franklin och jag började belåtet hacka tomater och dylikt. Jag fann mig mycket snart, till tonerna av ”Natural Women”, svänga på höfterna fram och tillbaka. Lite så där svalt diggande när man står och vajar på stället. Det dröjde dock inte länge förrän höftrullningarna började eskalera till ett vulgärt juckande.

Låtarna fortsatte och fötterna gled framåt och bakåt på köksgolvet. När Aretha klämde i med ”Think” så började fröken i fråga använda kniven som mikrofon och ylade för kung och fosterland. Jag hade plötsligt förvandlats till en av alla de tjejer som ska föreställa fria, starka kvinnor i amerikanska filmer. Jag var klyschan Bridget Jones eller någon liknande karaktär, ni vet en sån lite crazy brud. Det här är inget beteende jag är stolt över, men det gick banne mig inte att hejda. Jag vill till och med ådra mig att minnas några snurrar.

Precis när ”Respect” drog igång så ringde telefonen. Eftersom det var syrran så svarade jag som man bör göra.
“OH! WHAT YOU WANT! BABY I GOT!”
Syrran: Va?
“WHAT YOU NEED! DO YOU KNOW I GOT IT?”
Syrran: Jag hör inte vad du säger.
“ALL I’M ASKING IS FOR A LITTLE RESPECT WHEN YOU COME HOME!”
Syrran: *någon typ av suck och mumlande*
(Jag klämde således i från tårna)
“HEY BABY JUST A LITTLE BIT WHEN YOU COME HOME!!!”
Syrran: Jahaaaaaaaaa, du sjunger?

Fan! Ska det ta hela jävla låten innan någon hör att jag sjunger? Hur illa kan det låta egentligen?



P.S. Om jag nu är Bridget så hoppas jag att jag slipper ligga med Hugh Grant och Colin Firth - för de är skitäckliga. D.S.