Lite mindre Q

Jag kommer att ha svårt att uppdatera min blogg lika ofta i framtiden. Jag har fått jobb som dansskribent och måste försöka ägna tid åt det. Men räds ej min kära fåraskock, några gånger i veckan skall sidan lyckas förnya sig.

Smedens barn räds inte av gnistor

Dagen innan jag skulle åka hem till Stockholm så tittade jag förbi pappa för att hämta en gigantisk resväska som han ville ge bort. På väg från pappa tänkte jag att jag skulle spela mina kusinbarn ett spratt så jag släpade med mig min resväska till dem och ställde mig vid deras sida där de låg i sandlådan och gjorde något vi senare kom att kalla chilitårta.

- Jaha barn, jag hade tänk att ni skulle hoppa ner i den här väskan så kan jag ta med er hem till Stockholm.

Lilla Leon och Nathalie tittade frågande på mig. Jag fortsatte att berätta att de fick nog om plats båda två och att det bara tog nio timmar varpå jag sedan skulle jag packa upp dem.

- Men vi ska ju bada, utbrast barnen.

Jag funderade ett tag men sa sedan:

- Men om jag häller ner lite vatten i resväskan så kan ni väl ligga och plaska där inne medan vi åker? Vi kör liksom två flugor i en smäll.

Det blev inte så… Men Leon frågade mig vart jag skulle ta vägen och jag berättade att jag först skulle in till Umeå och hälsa på några kompisar och sedan skulle jag till Stockholm.

- Ja, men när du varit färdigt i Stockholm så kan du väl komma hit så kan vi mörda någon.

Tycker jag låter som en utomordentlig plan.

Jag undrar just vem som hade roligast åt leken

Jag hälsade på mina kusinbarn och då kan man alltid räkna med att det blir fart och fläkt. Vi klädde ut oss. Lilla Leon var stålmannen, hans vän var en pirat och jag var en riddare. Leon tvingade på mig ett par järnhandskar och två samurajsvärd sedan klämde jag mig in i hans lilla brynja som precis täckte tuttarna på mig.

Jag berättade för barnen om det otäcka monstret Anton som bodde mittemot så vi bestämde oss genast för att döda honom. Vi utrustade oss med vapen nog att få ner detta ruskiga odjur sedan smög vi ljudlöst mot Antons gård. Leon vågade inte hoppa ner från staketet så jag fick hjälpa honom med mina stenhårda järnhandskar, alla superhjältar kan ju faktiskt inte allt.

Men besvikelsen blev stor då vi insåg att besten hade flytt fältet och inte var där. Han måste hört ryktas om våra briljanta planer. Vi la om vår strategi och gav oss på farfar Nisse (morbror Nisse). När han väl öppnade dörren, intet ont anade, så stack vi kniven i honom så många gånger att han föll till marken med ett vrål. Vi segrade och sprang hem lyckligt skrikande på grund av vår framgång.

Sen orkar inte tant mer utan måste ta en rökpaus. Och när tant röker får barnen inte vistas i närheten. Tänk så behagligt.

6A mot 6B

Varje år spelar våra gamla klasser mot varandra i barfota-fotboll i anslutning till Vännäsdagarna. Ingen skillnad i år heller, förutom att jag var så förstörd att jag vägrade klä mig utan gick dit iförd pyjamas. Det var dock ingen som reagerade... För i Vännäs finns det alla sorter.

Vad jag skulle berätta var dock inte om min utstyrsel (detta är ingen modeblogg), jag skulle heller inte berätta att jag fastnade i ett staket på väg till matchen och att Elin J åtminstone ville ha BH under pyjamasen jag tvingade henne att bära. Jag nekade henne först varpå hon lyfte tröjan och pekade på pattarna. Jag uppmande henne då att omgående ta på sig en BH.

Vad jag skulle berätta är något jag skäms över. Något som plötsligt fick mig att förvandlas till den absolut sämsta feministen genom tiderna. Det skulle vara ett skämt, men det fick oanade konsekvenser och slutade i total tystnad, höjda ögonbryn och sedan en skrattsalva riktad åt min dumhet.

Vi låg nämligen under och plötsligt gör Matilda i min klass (enda bruden som spelade för övrigt) ett fantastiskt snyggt mål varpå jag skriker:
- Heja Matilda. Vi tjejer kan också!!!
Ööööhmmm... Hur tänkte jag då? Det var då alla blickar vändes mot mig och jag insåg att jag gjort mig till åtlöje. Simon skakade på huvudet och sa att om jag på detta skulle säga "Girlpower" så kunde jag lika gärna gå hem. Jag la om taktiken och drack lite mer öl istället. Låta maten tysta munnen.

Torr i halsen

Jag är just nu i norrland hos min mamma då det är Vännäsdagarna i helgen. En festival som tog knäcken på mig. Igår kräktes jag tre gånger. När jag och Elin J vaknade på morgonen kände vi oss urholkade och jävliga. Det slog oss att vi troligtvis inte kunde gå. Men vi var ju hos min mor så det löste sig. Jag plockade helt sonika upp mobiltelefonen och ringde på morsans telefon.

- Hej, det är från övervåningen. Vi behöver något att dricka.

Och tro på tusan att Perra kom upp med en guldbricka åt oss belarmad med vätska. Vi fann mycket snart att den roomservice vi hade hittat på att vi hade, i själva verket fungerade så vi ringde ner till mamma några gånger till. Fick huvudvärkstablett och annat man kan behöva när man supit bort halva hjärnan.

Men när jag ringde ner och bad att Perra skulle byta musik sa mamma ifrån, och därefter verkade det som att Perra ville straffa oss. Jag trodde inte att han kunde spela sämre musik än äckel-Chicago men då hade jag inte anat att han skulle ta till Per Gessle. Fy fan i helvetet. Karln borde kastreras och sedan gömmas i underjorden så vi slipper alla hans sommarplågor. Lägg sedan till en Perra på luft-trumpet och luft-saxofon så vill man helst somna om. Voj öde, bakfyllan.

En annan beundrare

Jag kom att tänka på att min beundrare kanske är en helt annan person. Nämligen en av de boende på den gruppbostaden där jag jobbar.

En dag när jag satt och rökte så satt jag uppflugen på en bänk utanför hyreshuset och skrevade som jag brukar göra då jag inte tycks kunna sitta som en normal person. Ut kom en av de boende, tog en titt på mig och utbrast:
- Näemen GUD vad snyggt du sitter. SKITSNYGGT!

Morgonen därpå kom hon in i personalens och de boendes gemensamma utrymme för att dricka en kopp kaffe med mig och ytterligare en gång gav hon uttryck för hur jäkla snyggt jag satt och försökte därefter dra upp sitt ben under sig med det andra utsträckt.

Klart alla vill sitta lika snyggt som Q.

Syjunta

Igår på syjuntan gick alla ihop i en kollektiv mobbing mot mig. Av någon anledning har barnungen Evo, 19 år, bestämt sig för att göra mig och min ålder till åtlöje. Detta har resulterat i skämt som anspelar på att jag är en kärring och dessa kvickhet haglar ner mellan broderi och virknålar.

Att snorungen Jossan dessutom lyckades fånga mig på film medan jag sjunger en superhit med min briljanta sångröst gör inte saken bättre. Barnen skrattade så de kiknade i soffan. Jädrans barnrumpor. *hytter med näven*