God Q

Idag är det MIN dag! Som min gamla polare Patrik brukar säga… ”Jesus är den ständiga tvåan i skuggan av dig käre vän.”

För folk må tro att det är Jesufödelse som får oss att frossa i godsaker och shopping, men ack så fel de har. Vad gemene man inte vet är att innan år 1981 så firade man inte jul med gåvor och mat… inte alls. Då ägnade man sig åt korsfästning och tortyr hela julaftonskvällen. Tacka fan för att dagens samhälle blivit bättre. Och allt på grund av att min lilla stjärt tittade ut ur morsans sköte på dopparedagen.

Jag har en enorm respekt för min dag. Jag kommer aldrig sluta att fira den, men det här året har en dam bestämt sig för att göra allt för att förstöra den. Jag vet inte hur länge hon planerat sin kupp, men jag måste erkänna att den är briljant och hon har givetvis förstört min födelsedagsmorgon.

Det är min systerdotter Noam som gått i alians med min mor. Magsjukan står för dörren och än så länge har Noam kastat ur sig välling, blåbär och dylikt på både övervåning, vardagsrum, toalett och kök. Detta har resulterat i att alla mina vänner vägrar mitt tårtkalas och jag ser hur ungjäveln skrattar inombords. Hon är djävulen själv. Jesus mot Satan helt enkelt. Gott mot ont.

Nu ska jag sätta mig och tänka ut hur jag ska förstöra hennes tvåårsdag. Kanske bryta höftbenet så att jag får all uppmärksamhet eller svimma av blodsockerfall rakt på hennes tårta. 1-0 till Noam än så länge, men vänta bara. The battle has just begun.

Merry Q-mas!

Tokiga Tant Q

Igår satt jag på puben med en hel drös gamla och vackra vänner. Vi drack öl och snackade skit när Jenny ringde och upplyste mig om att hennes barn tjatat om att få träffa Tokiga Tant Q och hon undrade om jag kanske kunde hinna med att träffa ungarna något. Absolut tyckte jag att det skulle göras, ”kom imorgon” utbrast jag glatt i luren.

Imorse när jag vaknade så hade som vanligt någon bajsat mig i munnen, mitt huvud hade någon i princip hoppat på och nån hade dessutom placerat en öken i min hals. Jag mådde skit och såg ut därefter. Vetskapen om att tre ungar snart skulle drälla in kändes si så dääääär.

När barnen väl var på plats så försökte jag mitt bästa. Jag var snäll och rörde mig precis så mycket som jag kunde utan att kräkas. Mest satt jag under fläkten och rökte en gammal fimp. Då stirrade den yngste av ungarna på mig och sa besviket ”Du är inte så tokig idag va?”.

Näe, det var jag faktiskt inte. Jag var tvungen att kompensera det hela med att ställa mig på huvudet inför henne. Jag kan informera er om att det inte är en god idé att stå på skallen i bakfyllan.

Smärtans tid

Under gårkvällen diskuterades barnafödande inte helt oväntat. I norrland spottar man ur sig ungar som en annan pappersmassafabrik. Annika satt med fet-magen och deklarerade att smärtor vid förlossning var det meeeest naaaatuuuurliga som fanns. Jenny dementerade att hon i helvetet aldrig skulle föda barn igen och att det var kvinnohatande sadister som uppfunnit barnafödande. Hon skulle fortsätta snittas om det så skulle komma en tredje ungjävel. Jag väljer att tro på Jennys version av förlossningar. Alla andra är mutade av Reinfelt.

Varför jag gäller att tro på Jenny beror främst på att Anka betedde sig som ett hjärntvättat, religöst offer. Som ett mantra kom detta naaaatuuuuurligaaaa tillbaka om och om igen. Det gällde fan allt. Man skulle bajsa på sig, det skulle göra så ont att man ville dö, det tog ett dygn av helvetet… men det var ju helt naaaaatuuuurligt och helt uuuunderbaaaaart.

Elin J från Teg bröt in med en viktig synpunkt: ”Jo, men det vore ju fint om alla upplevde förlossningen på samma sätt så man visste vad man hade att förvänta sig. Istället blir det ’Ledsen stumpan, nu var det du som fick dra nitlotten.Nu var det du som fick ligga med värkar i 32 timmar. Nu var det du som sprack från anus till navel. Det var du som fick framfall och kisssade på dig under de kommande tio åren.’”

Och med min tur vet jag precis vem som skulle dra den nitlotten om hon försökte sig på barnafödande.

I de norrländska skogarna

Man får förundras, förfäras och förvånas. Ett samtal som utbröt för ca 10 sekunder sedan... tvunget att dokumenteras bara för att föreviga mina vänners dumdristighet.

Monica: Minns du när vi slickade på tv:n Jenny?
Jenny: Vaddå?
Jag: Ja vaddå? Varför slickade ni på tv:n?
Monica: Peter André!

Här utbröt ett brutalt garv från alla fem damer runt bordet och från och med nu kommer det föras en kollektiv mobbing riktad mot Jenny och Monica.

KBT avslutat

Like a rockstar

Det är väl fan att man ska straffas när man är duktig.

Om jag inte super mig packad, då får jag inte få sova om nätterna. När jag ska sluta röka så får jag gigantiska bölder där nikotinplåstret suttit som kliar och ryar. Och tränar jag, ja då ska det till att bli träningvärk.

Jag tror helt enkelt att min kropp inte är byggd för hälsosamma aktiviteter. Det ska vankas okynnesrök och kopiösa mängder sprit i soffan för att jag ska vara på topp. Man är väl en vanemänniska.

P.S. För övrigt kan jag informera om att jag nu ÄR bästis med mr B. Satt i timmar och diskuterade konstpolitik med honom och hans fru igår. Fick mig en slängkyss när jag skulle hem. Imorgon ses vi igen. Säg att ni är avundsjuka! Säg det!

Kändiskåt

Vi har celebert besök här på jobbet.

Jag har längre strukit runt scenen i hopp om att kunna morsa lite på herr Baryshnikov - men utan vidare lycka då han mest flaxat omkring med en ful bralla och repeterat. Men idag tog jag chansen. Jag såg honom gå runt med sin mobil nere i våra repstudior.

”Attans!” tänkte jag, ”det är nu jag har chansen”. Men vad skulle jag ha för ärende dit ner? Man kan ju gärna inte bara sticka in sitt blonda nylle för att säga hej. Men hör och häpna. Dansgudarna hörde mitt rop på hjälp och som från ovan kom en leverans av kaffe precis när jag skulle lomma tillbaka upp till mitt kontor. ”Aha!” reflekterade jag, ”kaffet är säkert slut nere i våra studiors, så då kan jag gå ner och lämna lite”.

Men ett ”HELLO!” slog jag upp dörren till Klotet med kaffe under armarna och ett brett flin på läpparna. Mikhail svarade på min hälsning och jag bar ner kaffet till köket där det förvisso redan stod massa kaffe och sedan sprang jag ut fort som vinden med andan i halsen. WOHO!

Ja, mer än så behövs faktiskt inte för att göra min dag. Nu har jag hälsat på 1900-talets störste dansare och Carrie Bradshaws ryske älskare. Känner mig upplyft och tror att vi nu ska inleda en lång och varm vänskap. Jag hoppas han hörde hur snäll min röst var när jag sa hej. För om han hörde det, då är vi nog redan bästisar.