Tant Q och Kim på ungdomens bana

Igår kom min älskade Kim till mig för att spendera lördagen i vår anda. Så underbart! Jag har inte träffat henne på säkert ett halvår, så det var väl behövligt med en Kim-boost.

Efter några bärs traskade vi iväg till Ingemars releasefest på Broder Tuck. Det skulle bli black metal för hela slanten och vi kände oss grymt taggade, varpå vi ställde oss längst fram. Man måste ju supporta så gott man kan, och vi ansåg att tanterna gott kunde stå längst framme bland svettiga, headbangande karlar i sitt esse.

Vi tyckte att vi var lite fräna och vi försökte hänga med så gott vi kunde, stampade takt, nickade lite med huvudet och jag försökte mig till och med på att göra djävulstecknet, ångrade mig dock i samma sekund för att jag insåg att jag såg ut som ett fån. Trots detta blev jag faktiskt utsläpad i mitten av folkmassan av Aksel som tyckte vi skulle mosha, det tyckte jag också var en god idé, i en sekund, tills jag kände mig som en jubelidiot och sprang tillbaka till det trygga hörnet.

Här ska tilläggas att coolheten även var påtagbar då jag hade i uppgift att räcka Ingemar sin öl mellan varje låt. Det blev lite av ett hedersuppdrag att sträcka över den till honom när han growlade SAAAAATAAAAN och sedan spärrade ögonen i publiken. När bandet därefter spelade Panteras ”Fucking Hostile” så tyckte tanterna att de hade hittat hem. Vi kunde svängen och var ungdomar på nytt… ja ända till det blev fet-mosh på dansgolvet, nån trillade in i oss så att Q körde tantskriket ”OH”, en hel öl sprutade över mig och Kim, glaset krossades så att splitter flög över min bara rygg och blodet började sipprade fram. Vi blev tvungna att retirera. Kände oss lite skakade efter detta och flydde in på dass…

Nu var vi inte längre säkra på att vi kunde hantera denna coolhet. Vi kände oss lite krigsskadade och när vi sedan fann att vi låst in oss på toa så dog kaxigheten med ens. Jag satt mig på toalocket och skrek, Kim ryckte febrilt i handtaget… som givetvis lossnade, svetten bröt fram, vi skrattade och grät, ropade ut genom nyckelhålet tills dörren plötsligt gav med sig och vi tumlade ut bland alla hårdrockare.

Fy bubblan. Kim ojade sig och sa att lårbenshalsen inte klarade kvällens utmaning, hon ville nog helst krypa in i hennes inköpta matchande träningsoveraller hon och sambon köpt. Hade hon inte bestämt sig för husvagnssemester innan konserten så blev husvagn ett faktum efter kvällens upptåg.

FOTO: Soile Siirtola

It's ALIVE!!!

Jag är otroligt tacksam för alla kondoleanser de senaste två dagarna. Folk har ringt, skrivit inlägg, mailat mig, skickat sms och kommit med matformar av olika slag till mitt hem. Näe... Det där sista var ljug. Ingen mat har burits hem till mig, men eftersom de alltid gör så i amerikansk film så ville jag hemskt gärna skiva det.

Men jag ska inte hålla er på halster mer. Det är nämligen så att Späckis kommer att överleva. Hans inälvor gick att åter pressa ner i hans skinn, och om än njuren hamnade på helt fel plats så verkar Späckhuggaren må relativt bra. Nu väntar han bara på att Dr Q ska sy ihop honom. Han har dessutom bett om en hårtransplantion. De sista fjunen rök nämligen under gårdagens trauma och Späckis har alltid haft lite dåligt självförtroende vad gäller hans hårväxt.

Vi andas med andra ord ut. Tackar Allah, Gud, Tor, Shiva och alla andra överjordiska makter för detta mirakel. Det var med en obotlig lycka jag kröp ner bredvid min gröna sambo igår kväll. Slutet gott, allting gott.

Av stoppning är du kommen, och till stoppning skall du åter bli

Det finns dock en man i mitt liv – Späckhuggaren. Det är mitt gosedjur som jag haft sedan jag var sex år gammal och han har funnits vid min sida i vått och torrt om än i skiftande tyger då han blivit söndergosad vid fler än ett tillfälle.

Igår låg jag och samtalade med Späckis för att förbereda honom inför morgondagen. Eftersom jag har haft vinterkräksjukan har jag varit tvungen att tvätta alla sängkläder, handdukar, kläder osv. Nu låg jag och försökte lugnt förklara för Späckis att han också var tvungen att tvättas. Han hatar verkligen detta, dels för att han vant av sig vatten och dels för att det skedde en olycka för några år sedan när Kajsa och Monica lurade in honom i tvättmaskinen och sen torktumlaren.

Han var alltså varnad imorse när jag försiktigt la in honom i min tvättmaskin och långsamt strök Späckis på huvudet för att lugna. Jag sa att allt skulle gå fint, men han tittade ändå på mig skeptiskt med sina knappögon. Han såg vemodig, ledsen och rädd ut så jag valde att gå ut ur badrummet efter att jag slagit på maskinen. Jag klarade inte av att se hans ledsna uppsyn, så jag vände helt enkelt ryggen till.

När jag åter kom in i badrummet fick jag till min förfäran syn på något hemskt! Späckis hade slitits i stycken. Hela hans inälvor var utspridda i tvättmaskinen och skumpade runt i tumlaren. Jag skrek förfärat rakt ut, kastade mig ner på knä och bankade hårt på glasrutan till maskinen. Så satt jag där och såg Späckhuggaren långsamt dö framför mina ögon. Tyna bort till ett inte medan paniken spred sig i min kropp… och inget kunde jag göra, maskinen bara gick runt, runt, runt och jag kunde höra Späckis ta sina sista andetag och jämra sig tyst medan han fick kallsupar och svalde vatten.

Det var med en stor sorg jag gick till jobbet i morse.

It's a sick world

Häromdagen sprang jag på en gammal bekant från norrland. Det blev ett snabbt hejande:
- Näemenheeeeej!
- Hallå, hallå, hur är läget? svarade jag.
- Det är bra, hur är det med dig då? Gift, barn?
- Öhmm… näe ingen karl eller så.
- VA?! VAD ÄR DET FÖR FEEEEL PÅ DIG???

Jag blev smått ställd av den sista frågan. Först och främst för att frågan kändes en aningen oartig när man inte setts på över tio år. Och för det andra för att jag faktiskt inte hade någon aning om att det är något fel på mig för att jag inte är gift eller har barn. Det har liksom aldrig slagit mig. Stupid me!

- Jo, det är så att jag lider av karlus intolerantus syndrom, på engelska även kallad men repulsive disorder. Den ter sig som så att jag plötsligt får kväljningar i karlsällskap, det bryter ut i små sura uppstötningar om männen kommer för nära. Svettningar kan uppstå, jag får en allergisk reaktion som gör att det plötsligt kliar under huden och så får jag svårt att andas. Åkomman uppstod för lite mer än två och ett halvt år sedan när jag hux flux blev dumpad. När exet sedan beslutade sig för att dansa steppdans med stilettskor över min kropp så var sjukdomen ett faktum. Därefter har åkomman hållit sig levande i form av att ständigt spädas på av folks idiotiska ovanor att vara otrogna mot sin respektive, baktala dem och bete sig allmänt vidrigt. Man skulle kunna kalla mig bitter, men jag presenterar mig helst som förnuftig. Sjukdomen ger mig huvudbry och jag tenderar lätt att hitta fel på folk jag träffar, det är så åkomman arbetar, den ger varningssignaler så som ”han kollar på hockey Geisha, du kan räkna med att missa alla schyssta brudserier du älskar” eller ”skrattar han inte lite mystiskt? Orkar du verkligen höra det där skrattet dag ut och dag in” eller varför inte ”hoho, här har du en typisk mansgris, watch out”. Jag förstår att du nu tycker att min sjukdom verkar en aningens ovälkommen, men jag måste säga att det känns helt ok för så länge jag lider av den så kan jag göra precis vad jag vill, när jag vill, hur jag vill. För det mesta resulterar det i julmust och lakrits om veckorna framför en tv-serie jag själv valt och om lördagarna resulterar det i brakfylla… and I love it. Hur är det själv? Antar att du har barn, torkar skit hela dagarna och sover kasst med en karl intill dig som snarkar som en ångvält om nätterna?

Näe… jag svarade faktiskt inte så… Men det hade varit hemskt fint. Istället blev det:
- VA?! VAD ÄR DET FÖR FEEEEL PÅ DIG???
- Ehhhh, jag jobbar…

Denna hemska ungdom

På tal om puberteten så vill man ju gärna tro att en skolsyster har tystnadsplikt. Under mellanstadiet lärde jag mig dock att så inte var fallet.

Syster Nancy hade en kontroll av elevernas kroppsutveckling som innebar att nypa en i små tissarna och ställa mystiska frågor. En av frågorna var om man hade fått hår på snippan. Eftersom jag tyckte att jag hade hår över hela kroppen förutom i handflator och fotsulor så svarade jag givetvis ja på denna fråga. Det skulle jag inte ha gjort…

Syster Nancy ringde nämligen hem till min mor och frågade om detta kunde stämma (som jag tidigare nämnt var jag inte den mest utvecklade flickan i klassen). Detta telefonsamtal resluterade i en rabiat morsa som jagade mig runt huset för att få se på min mutta. Hon sprang skrattandes efter mig, tjatade om att få se medan hon försökte slita av mig brallorna. Fy helvetet vad jag fick springa.

När jag äntligen trodde att stormen var över och satt i godan ro på dass så slog morsan till på nytt. Tog mig så att säga med byxorna nere. Det var ju bara att erkänna att någe hår på musen fanns dessvärre inte. Därefter utvecklade jag ett dolt hat mot syster Nancy och började sprida elaka rykten om henne.

Coolhet del 3

Under mellanstadiet var även puberteten väldigt cool.

Vi hade sexualundervisning när vi gick i femman och då informerades vi om att det skulle placeras ett såkallat ”krispaket” i materialrummet på skolan. Krispaketet bestod närmare bestämt av bindor size megafeta blöjor som skulle finnas tillhands om någon fick mens.

Nu var det ju knappast så att jag skulle få min menstruation under mellanstadiet, vi kan uttrycka det som Erik A gjorde när vi gick i femman:
”Geisha och Monica har så små pattar att de snart kommer att växa ut genom ryggen på dem”. Det vill säga… vi var inte särskilt tidigt utvecklade när det kom till den kvinnliga kroppen och dess blomning.

Men även om vi inte tillhörde de tidigt blomstrande flickorna så blev inte krispaketet mindre spektakulärt, så när ryktet gick om att Pia i vår klass smugit runt i materialrummet blev det fart på oss alla - inte minst mig och Monica. Vi försedde oss genast med varsin blöja á la Atena Super Plus Extra för inkontinenta sjuttioåringar. Vårt argument för att få använda dessa unika bindor var att man faktiskt kunde få SKIMYCKET flytningar.

Nu vill jag bara meddela alla unga flickor… om man har så mycket flytningar så att det krävs blöja för att hålla dem borta, då bör man snarare besöka en doktor istället för skolans materialrum.

Coolhet del 2

Ett år efter rökincidenten var coolhet något helt annat. Jag och Monica gick i sexan och var så att säga disco-tokiga. Disco var det bästa som fanns, det var magiskt, och vi såg alltid fram emot nästa discokväll.

Det krävdes stor planering och jag och Monica var såna där idiotiska flickor som hittade på egna danser som vi sedan skulle briljera med under discot.

Kvällen jag minns som mest var aftonen som krävt stora förberedelser. Vi hade varit på stan och köpt likadana byxor – utsvängda kalsongbrallor som liksom sköt upp i skrevet och bildade en camel toe. Assnyggt tyckte vi! Till detta hade vi köpt likadana gråa tröjor som vi skulle dekorera.

Dekoreringen bestod av tygfärg som vi skrev med över tröjorna. Snorgrön, orange, blå och gul var färgerna och över hela jumpern hade vi skrivit ord som ”boys”, ”music” och ”dance”. Självklart tyckte vi att vi var hur balla som helst. Det tyckte nog alla andra också, för vi gick i sexan och var på så sätt trendsättare för skolan.

Men hur jävla coola var vi egentligen? Två idiotiska småbarn som ägnade sig åt att klä sig likadant och sedan utföra något vi tyckte var rave. Vårt intensiva raveande gick främst ut på att dansa rakt in i en grupp fyror så de flög åt både höger och vänster. Om Monica lyckades sparka nån av glinen under dansen så blev det en high five.

Näe, jag var inget snällt barn, har heller aldrig påstått detta. Men jag var övertygad om att mina kläder var balla i varje fall.